torsdag, november 30, 2017

Bryter snart ihop

Kaos. Kaos. 
Värsta fyra jobbdagarna någonsin. Just den här veckan också. Blääää vad jag vill spy på allt. Blä vad jag bara vill ta långsemester och åka till en varm strand och bada och sola och leka med barn i sand. Dricka drinkar, äta god mat som nån annan lagat. 
Jag är så jävla fysiskt och psykiskt slut. 

söndag, november 26, 2017

Det är som ett svart svart hål. När jag fick telefonsamtalet blev jag yr och illamående. Satte mig ner på golvet och Felix kröp fram. Han förstod ingenting. Men det gör ingen. 
Jag känner att jag behöver skriva. Få tankar bort från huvudet. Även om jag inte har ord. Jag kan inte sätta ord på sorgen. 
I går behövde jag distraktion för att inte bryta ihop helt så vännerna som redan var på väg över på middag kom som planerat. Jag lagade mat och hackade och stekte och monotont gjorde dumplings för att sysselsätta mig med något. Få händerna i rörelse. Tankarna stod bara och stampade. 
Ett extremt tryck över bröstet. Som ångest. Fast sorg. Jag är så jävla jävla ledsen. 

Han finns inte mer, den människan som närmast kunde liknas vid min bror. Som hela tiden tjatade om att vi skulle komma och hälsa på och vi tog oss aldrig tid. Vi som har haft en hel uppväxt tillsammans, som jag var kär i som sexåring. Som hittade på hyss med mig, hoppade sönder min säng i hans källarrum när vi var nio tio år. Var lekledare och hittade på tjuvligan som jag och han och hans syster lekte i fem års tid. Varje gång vi sågs. 
Han som välkomnade oss till Stockholm och släpade med A på obskyra band som ingen annan än de två uppskattar. Som hörde av sig varje gång han gick ut och sa "kom och drick öl". Som var så varm och härlig och världen bästa. Min nästanbror. Han syster är som min syster. Och hon är knäckt. Vad annars? Hennes långhalm, hennes helan, hennes parhäst genom livet finns inte mer. 
Och alla andra syskon och föräldrarna. Och hans tjej och barnen. Herregud barnen. Jag gråter bara vid tanken. När lilla frågar "mamma, var är pappa" och mitt hjärta går itu.

Mina ögon är tjocka och plufsiga av alla tårar och ändå vill de inte sluta rinna. 
Älskade älskade äskade. Han finns inte mer. Han finns inte. Jag kan inte förstå. Hur kan han inte finnas mer? Hur kan han bara dö? Det är inte rättvist. Det är inte rättvist. 

onsdag, november 22, 2017

#deadline

Låg och läste berättelser från kollegor som på olika sätt blivit antastade sexuellt, fysiskt och psykiskt, hela halva natten. (Alltså, syftningsfelen... jag läste hela halva natten om detta. Ni fattar.) Illa smak i munnen, nedstämd. Glad över att jag skrev på uppropet. Jag vet kollegor, kära arbetskamrater, bekanta som varit utsatta. På jobbet. Hot och skit - inte bara från läsare/tittare/lyssnare. Hur fan kan det vara så?! Hur kan vi kvinnor inte ens vara trygga på jobbet? Skeva löner, sämre status, färre tunga jobb utdelade på oss och män som ser oss som objekt.
Hatar fan det. Hatar att det är så här 2017. Blir så arg och upprörd och ledsen och nedstämd och håglös. På samma gång.

Men kvinnokampen nu. Det här som satts igång. Känner en styrka i det. Kvinnor som vägrar vara tysta. Som berättar och sätter ner fötter. Nu får det fan vara nog. Nu får det vara nog. 

måndag, november 13, 2017

Så typiskt, så himla typiskt

Så är fem dagar tio och en halvtimmesjobb över. Strax innan 01.00 när jag skulle ringa taxi för att ta mig hem tappade jag rösten. Då hade jag nyst cirka 23 gånger och snutit mig några gånger till de senaste timmarna.
I dag vaknade jag halv tio efter för få timmars sömn (bland annat tack vare ongen som vaknade fem och var som en gummiboll när A hade lyft över honom till vår säng) och var genomförkyld. Sprängande huvudvärk, tryck i bihålor, ont i öronen, hosta, slitna halsmandlar, söndersnuten näsa och slem överallt. Termometern visade knappt 36 grader så tror den är trasig. Jag är helt under isen. 
Första riktiga sjukdomen med ett barn hemma. Tackar gud för att A orkar ta hand om oss båda. 

tisdag, november 07, 2017

Inte värre än att en helg och en soffa botar allt

Så är det fredag och jag tvingar mig pigg och åker till frisören för inbokad tid fast att jag inte har råd egentligen. Bränner för mycket pengar där men kommer hem till ett hem där mamma och pappa och en ny soffa finns på plats. En ny soffa som i deras gamla röda bäddsoffa. Redan ligger hyresvärdens fula gråa, sönderrivna av katterna, brännhålsmärkta av tidigare hyresgäster (?) och sutten så mycket i att den tappat formen-schabraket till soffa på tippen. A skickade meddelande: "jag jublade när maskinen tuggade sönder den". Den gick inte ens att ge till välgörenhet. 

Och så äter vi okej mat, jag steker köttet för lite. Har tappat hur man gör när jag nästan aldrig steker kött längre. Sen sover vi. Vaknar av grinigt barn som har vaknat sjuhundratrettiotre gånger eftersom han är förkyld och hängig. Men det känns okej när vi har sällskap. Åker på stan och handlar knallorange tröja och två muggar med svanhalsar, trots att de inte ryms i köksskåpen. Babyn sover två timmar i vagnen. 
Köper vitkål och ingefära och vitlök och chili och koriander och så åker vi hem och gör egna dumplings. Herregud vad gott! Herregud! Bland det godaste jag lagat någonsin. 

Så blir det söndag och vi lagar blomkålssoppa, vinkar hejdå, slappar på soffan och äter rester. Somnar sedan halv tio på soffan och snubblar till sängen redan då. Det blir måndag när alla andra jobbar men vi är lediga och solen skiner så vi går på långpromenad till stora Coop och handlar så mycket mat vi orkar bära och lastar barnvagnen baktung med resten. A lagar stuvade makaroner till oss sedan tillbringar vi resten av kvällen i den nya sköna soffan, hela familjen. 
Och all stress är som bortblåst. Jobbet känns så avlägset och fjärran, här i vår nya röda sköna soffa. 

onsdag, november 01, 2017

De första oroande tecknen

Jag glömmer saker. Glömmer SL-kortet i en jackficka och tömmer hela väskinnehållet i jakten. Har som tur på mig samma jacka som i går och slipper gå till buren vid rusningstid och köpa en enkelbiljett hem. 
Gör miss på jobbet. Sänder live men glömmer koppla så att sändningen syns.
Hinner inte äta. Arbetsdag som startar 5.45 och klockan 13.15 har jag ännu inte ätit lunch. Eller en vettig frukost. Sju koppar kaffe däremot med efterföljande katastrofmage. 
Tappar tålamodet och skriker i jobbchatten "jag gör det när jag hinner". Inte med caps lock, men undermeningen kommer fram, och jag får sedan gå och snacka och förklara att saker är kaos.
Bägaren rinner över och över och över. Och så lägger de på oss sjuhundrafemtiomiljoner fler grejer och tänker att det liksom ska lösa sig. DET LÖSER SIG INTE.

Herregud, jag hoppas att det är en övergående period. Herregud vad jag hoppas. En dag kvar, sedan ledigt i fem. Planerna? Ligga på soffan och göra fucking ingenting.