söndag, juli 16, 2017

Lunka på, lunka på

Det är så härligt det här när man blir dagvill. Plötsligt såg jag någon som skrev att det var söndag och jag blev helt förvånad. Söndag? Känns som tisdag. Eller fredag. Eller vilken dag som helst egentligen.
Vi gör absolut ingenting fortsättningsvis. Umgås med vänner och dricker drink och vin och äter massa god mat. En annan dag äter vi ute med A:s familj. I dag kokade vi pasta till middag alldeles för sent. Dricker alkohol de dagar vi känner för det, oavsett helg eller inte.
I dag tänkte vi åka och bada men det blåste så jäkligt att vi bara plaskade fötterna i vattenbrynet. Annars består dagarna av att ge barnet massa mat hela tiden. Han äter gröt och puréer så det står härliga till. Och sen diskar vi rätt mycket också. Det är ett evigt diskande faktiskt, eller så känns det bara så eftersom vi inte har rinnande varmvatten till diskhon utan måste koka vattenkokaren full två tre gånger. 

Jag har snart läst ut en bok också. Efter att ha tragglat med samma länge länge tog jag en paus från den och vips så kom jag i ett läsflow när jag bytte bok. Så kan det vara, även om boken man fastnat i är bra. 
Vissa dagar går vi knappt ut heller. Orkar inte carpa dagar när det finns så många och det är så mysigt att ligga på soffan med ett sovande barn på sig. Det är väl att carpa på sitt sätt kanske?
Annars lunkar det på, ni vet. Nu fick jag den visan på hjärnan också. Lunka på. Den kunde jag spela på piano när jag var typ sex. Musikaliskt geni, som ni märker. Hehe.
Nu ska jag läsa bok. Hejsvejs.

onsdag, juli 05, 2017

Det som jag vill skriva

Det är så många händelser som jag vill sätta på pränt. Plocka fram och läsa när dagarna är grå och inte består av det här fina härliga underbara som får hjärtat att slå boom bom. När jag inte hör sonens röst när han pratar gulligt med mig, så där nästan viskande och lite generat. Som att han säger att han tycker om mig men inte riktigt vågar kolla mig i ögonen. Eller när jag inte ligger vaken bredvid två som sover och andas i en rytmisk otakt med varandra. Hur något i otakt ändå kan bli rytmiskt?
Eller när jag inte hör barnet kikna av skratt när jag borrar in mitt ansikte i hans mage. När skrattet är så intensivt att han får hicka. 
De dagar jag inte ser A gå mannekäng i nya kläderna och hans leende och skratt och nöjdhet och han. Han han han. 

Jag vill skriva om allt det. På ett vis som visar hur jag mår. Hur lycklig jag känner mig. Hur bra livet känns. Hur gott torpet och ledighet gör med oss. Som visar hur lycklig jag blir av min familj. 
Min familj. Jag har en sådan nu. En egen. Skapad. 
Herregud vad jag vill skriva om den. Om bara inspirationen fanns.