onsdag, oktober 31, 2012

Tiden och hur man uppfattar den

Det är lustigt det här med tidsuppfattning. Ibland tycker jag att tiden går sjukt snabbt. Ibland väldigt långsamt.
Som oktober till exempel, har nog aldrig upplevt en längre månad. Medan det här året har gått vansinnigt fort i stället. Samtidigt som det känns som eoner av tid sedan jag blev singel och flyttade in på mina kompisars soffa. Så mycket har hänt sedan dess. I mitt liv, med mig och i mina vänners liv.

På nyårsafton 2011 åt jag middag med mina två bästa vänner. Vi var partyanimals (som det så populärt heter), två av oss singlar den andra nybliven flickvän. Vi hade inte en aning om vad som väntade oss under det kommande nya året.
Mycket visade det sig. En av oss blev gravid och födde barn, en av oss flyttade två gånger, en av oss träffade en kille som sedan blev the love of her life. Vänner som vi umgicks flitigt med då träffar vi inte lika ofta längre och killar som vi pratade om då finns inte kvar i våra liv. Och festandet, det är inte alls lika intensivt och galet som då.

Mycket har förändrats, mycket har förbättrats. Ett år. Det är sjukt vad mycket som hinner hända på ett år.
Tänker jag på hur mycket som hänt får jag lite ont i magen när jag tänker på vad som kommer hända det kommande året. Har en känsla av att det kommer att bli minst lika spännande faktiskt.

En glädjens dag

Wiho! Jag överlevde långa oktober trots extrem ekonomisk situation med så gott som noll matinköp den senaste tiden. Och trots att vi flyttade ett helt bohag.
Trots trots trots trots allt. Jag överlevde!

I dag är jag sinnessjukt trött. Luften gick liksom ur mig i går, någonstans där mellan när jag torkade ur det sjuttiotolfte köksskåpet och torkade golvlister. Pang bom så blev jag helt slut. Höll igång på ren vilja den sista biten. Det som var det stora glädjeämnet och som fick mig att fortsätta var att han i alla fall bara har en liten lägenhet, vilket gjorde att vi faktiskt blev klara i går. KLARA!

Tror eventuellt att jag så småningom kan börja andas snart igen. Utan papperspåse alltså.

tisdag, oktober 30, 2012

Planer

Om en kvart cyklar jag hem, äter mat och åker till A:s lägenhet och gör den kliniskt ren resten av kvällen.
I morgon tar jag min lön och A under armen och GÅR UT och äter middag. Flytt + lön + sambo = måste firas.

Håll ut, håll ut!

En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar. Och två ynka dagar kvar tills flytten är över.
Jävlar vad mitt liv kommer att bli härligt och skönt då. Pengar i plånboken och inga måsten. Jag längtar sinnessjukt mycket.

måndag, oktober 29, 2012

Dagens tanke

Jag ska bo ihop med någon igen!
Från och med på torsdag är jag sambo. Sambo. Är inte det rätt häftigt? Och stort?

Feels like we only go backwards


Vaknade upp med den här låten på hjärnan i dag. Från Tame Impalas senaste platta Lonerism.
Texten passar inte alls in på mig och mitt mode, jag går allt annat än backwards för tillfället. Men låten – den älskar jag i alla fall.
Lyssna!

Godmorgon Mariehamn


Det bästa med vintertid är att solen igen går upp samtidigt som en själv.

Min jäkla jukebox

Jag är lite av en musiknörd. Inte på det viset att jag vet vilken låt som är B-sidan på gamla EP-plattor eller att jag på en gång kan säga vems gitarrsolo det är om jag hör det, eller att jag har stenkoll på vem som vann schlagerfestivalen vilket år. Detta har jag noll koll på.
Jag är musiknördig på det viset att jag kan väldigt många låtar. Åtminstone refrängen och melodin.
Detta gör att jag har en extremt stor jukebox inom mig, jättebra att dra fram på fester där stämningen behöver livas upp. Eller i duschen, på jobbet, hemma när jag städar eller egentligen när som helst. Och den verkar vilja gå igång hela tiden dessutom, till och med utan att någon petat i en peng. Jättebra. I teorin i alla fall.

Problemet med min jukebox är att det är svårt att välja vad den ska spela. Den gör lite vad den vill och spelar upp låtar som jag eller andra inte alls vill höra.
Som när jag diskar. Då vill den alltid spela ”Hey there people, I’m Bobby Brown ...”, när jag duschar gillar den att spela Cranberries mer sakrala och ledsamma låtar och på jobbet gillar den barnlåtar. Då är det visan som handlar om att jag äter mask, Pippi Långstrump-låten, ”Hej hå, hej hå, vi till vår gruva gå” och jullåten ”hejsan hoppsan fallerallera” som jag kallar den.
Ibland märker jag inte ens att jag har låtarna på hjärnan och uppenbarligen sjunger dem förrän jag placerat den i någon av mina kollegors hjärnor. Då får jag skäll förstås.

Förutom att min jukebox har en fallenhet för barnvisor gillar den åttiotal lite extra mycket. Gärna de där sliskiga låtarna som spelas i slutscener i gamla åttiotalsfilmklassiker. ”Love lift us up where we belong” från En officer och en gentleman som exempel. Den är lagom uppskattad av mina vänner.
Dag Vags ”Jag får aldrig nog” hamnar också rätt ofta på play, precis som Shabooms ”R-O-C-K” och ”I am the one and only”. Låtar som fastnade någon gång i barndomen och blivit kvar.
Andra låtar den gillar är Skee-Lo:s ”I wish”, ”Cottonfields” och Scorpionsklassikern ”Wind of change”.
Den enda gemensamma nämnaren bland min jukeboxs favoritlåtar verkar alltså vara att det är minst sagt rätt så värdelösa låtar.

Detta hade trots allt inte varit något stort problem om inte jukeboxen inte hade en förmåga att haka upp sig.
Den kan hacka och köra en strof från en låt en hel dag, en hel vecka, två hela veckor. Eller köra samma låt om och om och om och om igen. I evigheters evighet.
Jag har alltså en jukebox som slår igång oombedd hela tiden, shufflar fram dåliga låtar och fastnar på repeat. Jag förstår att detta retar gallfeber på folk i min närhet.
Men jag tycker faktiskt inte att de ska klaga. Det är fasen inte de som måste höra skiten dygnet runt.
I vanlig ordning är det alltså mest synd om mig.

Publicerad i Ålandstidningen.

lördag, oktober 27, 2012

Ser slutet på att göra-listan

Fy fan. Flytt. Packa ner, packa upp, bära grejer, flytta möbler, stuva om, skruva ihop, tvätta gamla kläder, organisera, diska porslin, sy om, få rum.
Det känns som att det aldrig tar slut. Två personer ska få rum i ett hem. Två personers hem ska få rum i ett hem. Två personer ska känna sig hemma.

Det trösterika är att jag ser slutet nu. Allt från A:s lägenhet som ska till min är flyttat förutom två mattor och två kartonger. Resten är här, någorlunda på plats.
Sedan ska resten till Emmaus/slängas/till en kompis/ vara kvar till hans syster som flyttar in där. Det ska fixas innan torsdag. Och då ska lägenheten vara städad också.

Men ändå. Jag ser ljuset! Snart bor vi ihop. På riktigt.


Riktigt så här illa är det inte längre alltså. Tack och lov.

fredag, oktober 26, 2012

Närmar mig ettårsdagen

Folk sa att det skulle ta ett år. Ett år innan jag var läkt. Hel igen. Innan jag hade kommit över faktumet att jag och min dåvarande pojkvän inte skulle vara vi längre. Efter tio år fanns inget vi, bara han och jag.

Jag minns i början. Jag önskade att jag skulle vara läkt, skrev det här på bloggen med utropstecken. Hur jag grät varje dag i duschen, hur jag gick i terapi för att liksom hitta tillbaka till mig själv, tänka på mig själv, gilla mig själv. Och lära mig att umgås med mig själv och faktiskt tycka att det var helt okej. Jag lärde mig det sakta men säkert.
Alkoholintaget var mer än måttligt och jag kröp ibland på väggarna. Orkade inte vara ensam, orkade inte tänka. Gjorde allt för att glömma.
Ibland rasade jag igen. Vaknade på morgonen och grät, flera månader efter att det tagit slut. Ringde honom och hulkade fram hur mycket jag saknade det gamla livet. Huset. Han klappade mig mentalt på kinden, sa att det ordnar sig. Och det gjorde det.

Ett år har snart gått. Jag har varit hel länge. Hel i den bemärkelsen att jag hittat tillbaka till mig. Blivit lycklig. Känner mig rofylld och lugn och som en mycket mer hel människa. Lagad. Det gick att laga det trasiga som var jag.
Men trots det så tänker jag på honom ibland, ibland är han med i mina drömmar, som en figur som liksom bara finns där. I verkligheten finns han inte ens i mitt liv längre. Och den sorgen, det hålet, kommer nog alltid finnas kvar.
Den person jag levde med i tio år, som varit med under tio års mående, tio års erfarenheter, tio års utveckling. Tio år av mitt liv, en tredjedel av mitt liv. Han finns inte där längre.

Det är lite som att någon närstående dör, sorgen är den samma. Bearbetningen densamma.
Finaste D. Tack för allt du gjort för mig under alla år. Tack för att du har funnits där. Tack för att du älskade mig. Tack för att du har varit med och gjort mig till den jag är i dag.
Ett år har snart gått och vi båda är med all säkerhet lyckligare, mer hela och bättre människor nu. Men jag kommer aldrig att glömma dig. Aldrig.

Lugn, inombords liksom

Radion skrålade i köket, torktumlaren i arbetsrummet. Jag satte mig i vardagsrummet i det som tidigare var bara A:s fåtölj, stirrade ut genom fönstret. Snön som precis lagt sig för första gången, rödljuskorsningen där bilar körde, väntade. Folk med huvorna uppfällda som skyndade fram.
Och helt oväntat kände jag ett enormt lugn. Lugn inombords, som det var länge sedan jag kände mig.

Jag vet inte om det var faktumet att jag är ledig en vardag, den första snön, faktumet att jag bor i stan och ser folk från mitt fönster, att A nästan har flyttat in och att vi snart fått i ordning hemmet, som gjorde att känslan kom. Eller om det kanske var en kombination av allt? Jag känner mig i alla fall lugn. Och nöjd. Och lycklig.

torsdag, oktober 25, 2012

En bra dag

Vaknar av att solen lyser i mitt ansikte. Himlen utanför är knallblå.
Och jag är utvilad. Tio timmars sömn och inget snor i näsan.
Tror att det här kommer att bli en bra dag.

tisdag, oktober 23, 2012

Jag gillar inte hösten egentligen ...

Men ibland kan den vara fin.


Jäkligt fin till och med.

Sista dagen

Det är ganska konstigt hur trött man kan bli av att jobba som journalist. Jag vet att grovarbetare brukar rycka på axlarna och skaka på huvudet när jag säger det. ”Vaddå, ni sitter ju bara stilla på en stol hela dagarna” typ.
Och visst, vi sitter stilla ganska mycket. Så fort vi inte är ute på reportage, presskonferenser eller liknande. Men fasen så trött man blir ändå. I huvudet.

Tänk er själva att åtta timmar om dagen tvingas använda sin hjärnas maximala kapacitet.
• Vara superalert medan man intervjuar, med andra ord lyssna lyssna lyssna oavbrutet, till och med under långa föreläsningar.
• Använda minnet extremt mycket eftersom handen inte hinner anteckna precis exakt allt som sägs, i de exakta formuleringarna som används. Det får man hålla i huvudet.
• Vara kreativ och få ett flöde i texterna som gör att det man vill få fram kommer fram på ett tydligt, lättförståeligt och korrekt sätt.
• Hela tiden ta ut det viktigaste av de saker folk berättar för att hitta kärnan och därmed vinkeln i texten. Och lyckas sammanfatta en tvåtimmarsintervju i en text på bara några hundra ord.

Tänk er då hur sinnessjukt trött i huvudet man är när man är inne på sin nionde dag jobb i rad. Och man i det här fallet är jag. Jag gör min sista dag på ett långpass och känner mig rätt tömd. Slut. Och disträ.
I morgon tänker jag nog sova hela dagen tror jag.

söndag, oktober 21, 2012

Sånt jag gör när jag är ensam

I helgen har jag ju som sagt varit ensam hemma. Tycker ju att jag borde passat på och gjort roliga saker, unnat mig själv något eller liksom tagit till vara på tiden. Så blev det inte riktigt.

I fredags var jag på middag med fina vänner visserligen, men var hemma redan vid elva och sov redan vid tolv.
Lördag jobbade jag till sju, cyklade hem, diskade och lagade middag till mig själv som jag åt framför Beatles film Magical Mystery Tour med ett glas vin. Och efter det somnade jag på soffan.

I morse sov jag länge, åt frukost och åkte sen till jobbet igen.
Så sammanfattningsvis kan jag konstatera att när jag är ensam så sover jag. Och jobbar. Spännande liv jag har alltså. Sjukt spännande.

lördag, oktober 20, 2012

Jobbe

På väg ut på uppdrag nu, helgjobb som jag har. Har däremot ett lite annorlunda jobb i dag. Ska nämligen vara med i en mediedebatt och leda en workshop för ungdomar. Lära dem allt jag kan om hur unga kan påverka via media.
Riktigt roligt att göra något annat som omväxling.

fredag, oktober 19, 2012

Russin!

Jag har ju tjatat rätt friskt om hur mycket jag vill bada badkar den senaste tiden.
Förstår ni då hur sinnessjukt jävla lycklig jag var i går när jag gjorde det här:



Badade sammanlagt i typ tre timmar. Herrejävlar vad jag var russin. Och varm och len och mjuk. Känner mig fortfarande helt sladdrig i kroppen. Bada badkar är fasen terapi.

torsdag, oktober 18, 2012

Ensam hemma

I helgen jobbar jag helg. Skulle jag inte göra det skulle jag förmodligen befinna mig med A hos hans släkt i Sverige eftersom hans brorsdotter ska döpas.
Detta innebär att jag är ensam i helgen. Ensam hemma i det som i några dagar till är bara min lägenhet.
Och vet ni, jag njuter av tanken. Även om jag förstås kommer att sakna honom.

Ensam. Jag är inte så särskilt ofta ensam nuförtiden. Är inte A hemma hos mig så umgås jag med vänner eller jobbar. Jag är allt annat än ensam.
Det lustigaste är nästan ändå att jag för ett år sedan inte vågade lämna mitt ex eftersom jag var rädd för att vara ensam. Att jag skulle bli ensam. Men jag har aldrig varit mindre ensam än sedan vi separerade.

Somebody that I used to know

Jag hörde den här gamla klassikern på radion i dag.

Det känns som evigheters evigheter sedan jag hörde den, trots att det kanske bara rör sig om drygt ett halvår. Grejen är den att den känns så förknippad med en särskild tid i mitt liv och det livet känns så avlägset.
Det var den tiden då jag ganska nyss hade flyttat in i min egna lägenhet, festade mycket, flirtade mycket och bearbetade mig själv som mest. Där kring årsskiftet 2011–2012, den vilda tiden. Den tiden då jag drack alldeles för mycket vin, så gott som bodde i min säng, kollade på massor av serier, umgicks med vänner oavbrutet, var sinnessjukt aktiv på alla sociala medier och gick i terapi.

Det var en speciell tid och jag mådde väl sisådär egentligen. Men fasen vad den gav mig mycket. Utan den tiden hade jag inte varit jag i dag. Utan den tiden hade jag inte känt mig så bra och hel som jag faktiskt känner mig i dag.
Den här låten betyder därför mycket för mig, även om den är uttjatad. För mig har den alltid en särskild plats.

Mitt hem och jag

Jag och A pratade i går om faktumet att han ska lämna sin gamla lilla lägenhet och flytta in till mig. Och jag frågade hur det kändes, på riktigt liksom. Han sa att det kändes bra och positivt, även om han kan få ett skov med nostalgi när han kliver in genom sin lägenhetsdörr, liksom minnen som bubblar upp.
Men så sa han också att han trivdes så bra i min lägenhet, att han gillade den. Både på läget och på hur jag inrett den.

”Jag gillar vad du har gjort med den. Jag ser så himla mycket av dig i den, den speglar din personlighet. Din lägenhet är precis som du!”

Jag vet dock inte riktigt hur jag ska tolka det.
Är jag verkligen så brokig i personligheten, så stökig där inne, så omatchande och så kaotisk som min lägenhet är? I så fall vet jag inte om det är en komplimang att jag är som min lägenhet.

onsdag, oktober 17, 2012

It's all about the money

Mycket i mitt liv handlar om pengar för tillfället. Eller ja, egentligen har det gjort det sedan jag flyttade in i en alldeles för stor lägenhet för snart ett år sedan. Stor lägenhet plus dyra vanor plus en medioker lön gör att man (jag i det här fallet) tänker mycket på pengar. Eller avsaknaden av dem.
Det är lustigt, när man har pengar går inte alls lika mycket tankeverksamhet åt. Då flyter allt på problemfritt. Men när man inte har det tänker man på det konstant. Räknar dagarna till lön, kollar saldot minst en gång per vecka och funderar på hur man ska kunna överleva till nästa månad. Tänka tänka tänka.

Riktigt så illa är det inte den här månaden, jag har pengar kvar och kommer att överleva, även om jag eventuellt kommer att behöva nalla från sparkontot.
Dessutom har jag börjat sälja bort en massa saker jag har hemma. Saker som står i köksskåpen och aldrig används, gamla väskor som inte använts på många år och kläder som bara ligger och tar plats i garderoben. Och det går ganska bra, folk köper mina saker. Två euro här, tre euro där och vips så har jag fått ett litet förråd med pengar. Eller ja, en liten burk snarare.

Men trots att jag har ont om kapital tänker jag inte köpa cigg eller något annat tråkigt för de slantarna jag fått för sålda saker. Tanken är att alla pengar ska sparas till något roligt.
En ny vinterjacka, en resa, en riktig kalasmiddag eller något annat där jag känner att jag unnar mig. För unna mig saker var det fasen riktigt länge sedan jag gjorde.
I kväll ska fasen rota fram fler saker att sälja!

tisdag, oktober 16, 2012

Internet suger

Nej, jag är fortfarande trött på internet. Ingen lust med någonting som har med det att göra. Inte Facebook, inte bloggen, inte Twitter. Ingenting.
Lämnar till och med min telefon liggandes i väskan nuförtiden. Den som jag i evigheters evighet hållit i handen vart än jag gått.

Hoppas att det över övergående.

måndag, oktober 15, 2012

Sova igen sig

Jag tror att jag hade rejält mycket sömn att ta igen i går efter en sinnessjukt stressig vecka och bröllop på lördagen.
Veckan bestod nämligen av 1) kvällsjobb med massor massor att göra på jobbet. 2) städning, diskning, tvättning och diverse åtaganden i hemmet innan jobbet. 3) planerande och ommöblerande i lägenheten för att få rum med A:s alla grejer som han så smått börjat flytta till mig. 4) massa måsten och borden som jag var tvungen att ta tag i.

Och så var det lördag med tidig morgon eftersom jag skulle fotografera bruden medan hon fixade i ordning sig på morgonen, hem och duscha och välja kläder (typiskt mig att aldrig vara i god tid) och sedan i väg på bröllop. Med god mat, dans helahalva natten och alldeles för mycket alkohol. Tror jag landade i sängen vid halv fem på söndagsmorgonen.

Så i går bestod alltså av sovande.
Vaknade, åt frukost, somnade igen. Vaknade, duschade, somnade om igen. Vaknade, åt pizza, somnade om igen. Vaknade, drack en kopp te och gick och lade mig för natten. Sammanlagda timmar jag var vaken i går var cirka sex stycken.
Inte helt otippat är jag därför rätt pigg i dag. Underbar känsla!

lördag, oktober 13, 2012

Inte alls trött, nej

Har snoozat i en och en halv timme nu. Kanske dags att kliva upp?

onsdag, oktober 10, 2012

Hjärta Spotify

Alltså Spotify, gud vad det är bra! Bästa uppfinningen någonsin gissar jag. Tänk vad den underlättar musiklyssnandet, tänk vad den minskar nedladdandet, tänk vad den hjälper till att hitta ny musik, tänk vad den ser till att man håller sig uppdaterad. Och tänk vad klok den är som precis vet vad jag vill lyssna på och rekommenderar musik i samma genre som jag senast lyssnat på.

I dag till exempel stod det på första sidan att jag rekommenderades att klicka in och lyssna på Tame Impalas nya platta. Mycket klok som sagt. Gör det ni också vetja, lyssna på nya plattan Lonerism.

Åtta år

I dag, jag tror att det var den 10 oktober i alla fall, så firar jag åtta år på tidningen. Åtta år!
När jag i somras sa till en av sommarreportrarna att jag hade jobbat snart åtta år blev han väldigt fundersam och sa: ”Men hur går det ihop? Du är väl bara 24?”

Den kommentaren lever jag gott på. Länge.

Skrämmande fakta!

I Sverige finns det flera vd:ar för börsnoterade företag som heter Göran än det finns kvinnliga vd:ar.

Uppdatering: Okej, numera heter de Anders, men det ser fortfarande lika illa ut.
Läs mer här.

tisdag, oktober 09, 2012

När trenden vänder

För ett år sedan var jag en ganska nyfrälst twittrare. Jag skapade kontakter, skojade friskt om nyheter, delade med mig av länkar på roliga klipp och framförallt berättade vad jag hade på hjärtat. Eller hjärnan snarare. Varje tanke som poppade upp hamnade på Twitter.
För två år sedan var jag långt ifrån nyfrälst Facebookanvändare men i alla fall en väldigt ivrig sådan. Jag lade upp bilder på när jag unnade mig en fredagsöl, på när jag plaskade med fötterna i vattenbrynet, på när jag hade lagat skaldjursgryta. Jag statusuppdaterade när jag fick en skön tanke och tryckte gilla än här, än där.
För tre år sedan var jag en väldigt ivrig bloggare. Jag lusläste en massa massa bloggar och skrev själv anekdoter från mitt liv. Skrev långa inlägg om ämnen som berörde mig, lade ut recept på mat jag lagade, skrev ner roliga dialoger från jobbet.

I dag är jag mätt på allt. Jag är mätt på att fläka ut mig, mina känslor, mitt liv, mitt allt. Less på att sitta på en härlig strand och tänka ”det här är en bild jag måste lägga ut på Facebook”. Less på att sitta och skratta vid ett köksbord och tänka ”det här blir en rolig anekdot till bloggen”. Less på att känna ett sug efter korv och genast känna behovet av att ”det måste jag fråga på Twitter vad det kan bero på”.
Jag vill faktiskt inte dela med mig av allt. Jag vill att det jag berättar när jag träffar mina vänner faktiskt ska vara något nytt, inte att det ska mötas av ”ja, jag läste det på Twitter/bloggen/Facebook”.
Jag vill hellre uppleva det jag upplever i verkligheten. Njuta av tillfället. Skratta så länge att jag får ont i magen utan att avbryta det för en Facebookuppdatering. Jag är mätt på det.
I mitt liv har trenden vänt. Från en långsamt stigande kurva av sociala medier till en akut rasande dito.

Publicerad i Ålandstidningen.

Angående bilden

Är vi förresten inte lite lika på bilden i förra inlägget?
Har aldrig tänkt på det förut men ju mer jag tittar desto mer lika tycker jag att vi är. Liknande näsa, hans mer krokig än min men väldigt lika näsvingar. Och liknande ansiktsform, lika mycket panna och haka i förhållande till ansiktet liksom. Och liknande käklinje, inte extremt markant men ändå så att den syns. Och kinderna, de påminner också.

Säger man inte att kaka söker maka?

Sommar och kärlek


Hittade den här bilden när jag bläddrade igenom mitt bildarkiv från i somras. Pappa smygfotograferade mig och A när vi var på väg ut till en skärgårdsö för några dagars semester.
Och jag gillar den skarpt. Vi ser så härliga ut. Bruna, kära och drömmande.
Den här sommaren regnade till stora delar bort, men fasen vilka fina stunder den hade emellanåt.

måndag, oktober 08, 2012

Badkaret (och huset)

Mycket av min tankeverksamhet den här tiden på året kretsar kring just badkarsbadande. Jag längtar efter att bada badkar säg i snitt fem gånger på en vecka. Ibland mer förstås. Jag svär cirka tre gånger i veckan över faktumet att den förra hyresgästen i min lägenhet bad hyresvärden att kasta ut det gamla lejontassade badkaret till förmån för världens minsta duschkabin. Jag slår huvudet i väggen ungefär en gång per vecka över att jag inte tog med mig badkaret från huset när jag flyttade därifrån även om jag vet att jag inte skulle kunna använda det. Och jag försöker på något vis minst två gånger i veckan försöka komma till någon som har badkar för att lura till mig ett spontanbad (har dock inte lyckats hittills).

Som sagt, mycket av min tankeverksamhet går åt till badkar.
Jag är besatt av badkarsbadande.

En sak som jag brukar tänka på ibland är min sista dag i huset. Den där dagen då jag och mitt ex hade separerat redan men alla mina saker var kvar, när jag fortfarande bodde på mina kompisars soffa. Då åkte jag till huset en ledig dag och bara var. Gosade med hunden och katten extra mycket eftersom jag inte visste nästa gång jag skulle få se dem, låg på soffan i vardagsrummet och bara tittade på alla saker eftersom jag visste att jag skulle lämna dem och förstås badade badkar. Lååångt jävla bad i badkaret som jag hade trilskat till mig att vi skulle köpa.
Och grät. Grät över att jag skulle lämna allt, att det var över.

Det var en fin sista dag trots allt. Ett fint minne av huset som jag kommer att bära med mig. Huset, mitt hus. Det hus som jag var med och byggde, inredde, målade, tapetserade. Mitt hus. Det hus som hade ett badkar. Det huset som inte längre är mitt hus. Ibland gråter jag fortfarande över det, huset.

Svar till mig själv

För ett år sedan var jag inte särskilt lycklig. Frågade mig själv Är inte livet mer än så här? och låg sömnlös på nätterna och grubblade. Eller drömde konstiga drömmar om frustration och död när jag väl lyckades somna. Eller funderade på om det inte var bättre om jag var död för att slippa grubbla.
Och så kände jag mig ensam. Ensam i själ och hjärta och visste att någonting var tvunget att göras. Något. Något som jag egentligen visste, men som jag inte var kapabel till att göra.

Oktober 2011 kan ha varit den värsta månaden i mitt liv faktiskt och jag såg ingen ljusning. Jag trodde på riktigt att jag skulle gå under.

Nu, ett år senare är det en annan jag. En glad jag. En som inte längre tänker tanken att livet borde ha mer att erbjuda. För nu vet jag att livet har det, mer att erbjuda. Lycka till exempel. Och kärlek. Och glädje.
Och en insikt av att jag inte alls är ensam. Jag har faktiskt fått tillbaka mig själv. Och när jag har mig själv kan jag aldrig bli ensam.

Breaking news

A har sagt upp sin lägenhet. Det betyder att han kommer att flytta in till mig så småningom. Lagom tills jag firar ettårsdag i konsten att bo ensam.
Det ni! Sambo minsann.

fredag, oktober 05, 2012

Dumt huvud osv

Efter en resa, sjukt långa arbetsdagar, lite sömn och tidiga morgnar hade man ju kunnat tro att jag skulle somna på soffan vid sju i går kväll. Det var också planen faktiskt.
Men vid niosnåret, när jag fortfarande inte hade somnat, blev jag övertrött och ville hitta på något. Så jag och A drog till en vän och satt där, drack två glas vin och snackade skit till halv två.

Status i dag: Om möjligt ännu tröttare än i går.

Strandbar eller mitt hem

Ibland undrar jag varför jag sitter med en hög hyra och ett jobb som kräver mycket av mig när jag egentligen skulle kunna flytta till Karibien, jobba i en strandbar och bo i bungalow på lånad säng? Ett billigare och säkert mer harmoniskt liv.

Samtidigt vill jag ju ha ett hem, mitt hem, och ett stimulerande jobb som ger mig utmaning. Vill ha någon sorts trygghet i vardagen och en stadig inkomst så att man kan spara pengar (as if!) och kanske unna sig resor och saker. Och nära till vänner och familj. Och kanske en egen familj någon gång?

Äsch. Jag vet inte vad jag vill säga egentligen. Funderar mest på vilket av alternativen som egentligen lockar mest så att jag någon gång kan bestämma mig vad jag vill göra i framtiden. Det känns som att jag står i ett vägskäl.

torsdag, oktober 04, 2012

Angående att bli russin

Jag förstår att ni dör av nyfikenhet om ifall jag badade något badkar i min lilla svit i Bryssel.
Svaret är nja. Jag duschbadade* en gång men hann bli lite russin i alla fall. Bättre än inget med tanke på sjukt stressigt schema.


*duschade sittandes med proppen i.

onsdag, oktober 03, 2012

Benen. BENEN!

Aj jävlar i min lilla låda vad mina ben värker. X antal kilometer har avverkats till fots de här tre dagarna. I klackskor då förstås.

Tror jag kommer att drömma om mina Converse i natt. Och få en snygg rumpa.

Intensivt, hektiskt och vansinnigt roligt

Pust. Eller ja, jag vet inte om jag kan säga pust ännu. Jag kan i alla fall inte pusta ut än eftersom jag har massor massor att skriva ut.
Men. Jag har i alla fall landat i Stockholm igen efter sinnessjukt intensiva dagar i Bryssel. I går till exempel jobbade jag från nio på morgonen till elva på kvällen. Utan paus. För varenda gång lagtinget, som jag följde, hade paus så var jag tvungen att skriva/göra ut bilder/lösa tekniska problem och så vidare. Stressigt men vansinnigt roligt!

I går kväll efter fin representationsmiddag tänkte alla gå ut och ta en öl. Jag snubblade mot hotellet i stället. Helt jävla slut. Somnade ungefär samma sekund som jag lade ner huvudet på kudden.
Och så upp halv sju i dag, till flygplatsen, skriva texten vid gaten, redigera bilder på planet och så fort jag kom till centralstationen – skicka iväg paketet till redaktionen.
Nu, äntligen har jag tid att äta lunch.

I övrigt hann jag inte se så mycket av Bryssel. I måndags kväll, vid elvatiden eller något sådant, sprang jag till Grand Place och kollade på Manneken Pis, ni vet han kissande pojken. Det var det turistandet jag hann med. Och en, bara EN, Stella Artois drack jag under hela resan. Och någon belgisk choklad blev det heller inte. Men jävligt många erfarenheter rikare är jag i alla fall.

Så, nu kom min mat! Äntligen!

måndag, oktober 01, 2012

På väg

Blusen och klackskorna är på, kameran och datorn är med, programmet är utskrivet, viktiga nummer är nedskrivna, kavajen ligger i resväskan och jag är så redo man bara kan bli.
I eftermiddag landar jag i Bryssel. Hepp hepp!