torsdag, oktober 30, 2008

Nu väntas jag bli grinig i en månad

Två dagar i rad har jag morrat på jobbet. I dag morrade jag åt pojkvännen. Kan säkert morra åt någon annan också om ni känner för att få en släng grinighet och bitterhet öst över er. Jag kan stå till tjänst.

Och det värsta är att jag tror inte att det kommer att bli bättre. November väntar. Och som vi alla vet är november inte att leka med.

Orsakerna är enkla:
1. Det är kallt, så gott som minus.
2. Det är rått, kylan går genom märg och ben.
3. Det är mörkt, man ser inte mer än max en halvmeter framför sig utan ficklampa.
4. Det blåser storm så att man riskerar att trilla omkull om man inte koncentrerar sig.
5. Det finns inga löv på träden vilket gör att världen får en grå-brun-daskig ton.
6. Det är molnigt och solen skymtas inte ens. Fast å andra sidan så spelar det ingen roll eftersom man jobbar de få timmarna det är ljust.

Kort sagt: Sex orsaker till ett helvete. Morr.


Update: Glömde ju det förbannade regnet. Sju orsaker att hata hösten. Men det finns säkert fler.

Ni måste se det här

Ni som precis som jag var i samma ålder. Ni som precis som jag hade varit på liknande discon. Ni som precis som jag blev berörd, förskräckt och mån om livet. Ni som precis som jag följde nyheterna slaviskt under flera dagar för exakt tio år sedan.

Ni måste se det här. Tio år sedan diskoteksbranden i Göteborg där 63 tonåringar miste livet. Få händelser har gjort mig så illa berörd.

Förtydligande:

Angående mitt förra inlägg. Jag har ringen i näsan nu. Har haft den sen jag var 14-15 år. Nu funderar jag på att ta bort den. Och behöver smakråd. Tror en del missuppfattade det hela.

En plopp/pärla/knapp funkar inte. Hålet har växt igen så mycket att det bara ryms en ring. Och dessutom syns en pärla mycket mer än ringen. (Uppenbarligen eftersom folk som känner mig inte vet om att jag har den.)

Så valet står mellan allt eller inget. Kan ni hjälpa mig nu då?

onsdag, oktober 29, 2008

Finn felet – och hjälp mig fatta beslut


Finn ett fel. Och ursäkta mitt usla photoshoppande.

Nu är frågan: Ska jag göra det på riktigt? Ska jag verkligen bli vuxen?
Har beslutsångest.

Glad över att jag behöll lugnet

I morse trodde jag att jag skulle dö. Nästan i all fall.
Det var svartis och bilen fick fetsladd. På en raksträcka. Hade jag mött en bil hade jag frontalkrockat. Och som man gör så hävde jag sladden lite för mycket och var ungefär en dikesren från att hamna i diket.

Men iskall som jag var – i sinnet alltså – så redde jag upp det. Sladdade lite fram och tillbaka över vägen innan jag krampaktigt försökte hålla bilen rak. Och den började gå rakt igen. Faran över.

Resten av resan in till jobbet körde jag max 70. Hade en kö med 30 bilar bakom mig men brydde mig inte det minsta. Och det gjorde inte bilarna bakom heller, de hade väl också känt halkan.

I kväll sätter jag på vinterdäck.

tisdag, oktober 28, 2008

Min nya älskling


Jag är lika tokig i väskor som i skor. Pojkvännen svär över att jag har fyra fem stycken i hallen som jag använder samtidigt. Han tycker att de tar för mycket plats. Det tycker inte jag.

I går shoppade jag en ny älskling. Den här bruna skinnväskan. Kuvertstorlek men med axelrem så den räcker tvärs över kroppen. Görsnyggt!
Väntar på värsta festen nu så jag kan använda nya väskan tillsammans med nya stövlarna. För visst kan man kombinera brun väska och svarta stövlar? Äsch förresten, klart man kan!

måndag, oktober 27, 2008

Nu tillför jag världen intressant information

För första gången på länge kände jag lycka när jag åkte på jobbet. Hade samma pirr i magen som när jag är på väg hem-hem. Och då är vi snart i november – min hatmånad. Vad har hänt?

Annars kan jag berätta att jag redan är hungrig. Jävla vinter- och sommartidsändringar. Pizza skulle sitta fint. Men i matlådan ligger nyttig quorn- och böngegga.
Men det kanske är bra. Jag som hela tiden pratar om att komma i form.

Också har jag ont i öronen. Har haft det i typ två veckor nu. Känns underligt.

söndag, oktober 26, 2008

Voila! It's like magic


Sovrummet före och efter tapetsering.

Kom ju på att jag har glömt visa förra helgens arbete. Mammas och mitt arbete i alla fall. Vi tapetserade ju hela sovrummet på nedervåningen medan pappa och pojkvännen satte upp lister i köket och senare också i sovrummet. (Har tyvärr ingen bild på sovrummet med färdiga fönsterfoder ännu.)

Hela rummet ändrade i alla fall karaktär när det kom tapet på väggarna. Som ett mirakel.
Tapeterna är som sagt inte riktigt jag, men jag är faktiskt riktigt nöjd med att ha valt dem.
Nu är det bara golvet kvar i sovrummet, sen är det och köket så gott som redo för inflytt. Om vi ändå hade hade kommit så långt med allt ...

Så är man uppe i ottan

Jaja. Jag visste det ju på förhand. Pratade om det senast i fredags. Läste om det i tidningen...
Men tror ni jag mindes det i dag? Nej, självklart inte. Jag pratar om att ställa om klockan.

Nu är klockan tio i nio. Inte tio i tio. Gud vad många timmar jag måste ha ihjäl helt plötsligt.

lördag, oktober 25, 2008

Min telefonbok säger mer än du tror

Jag gör som Malin. Leker med mobilens telefonlista.

Har du kysst nummer sju? Nej, det är min kvinnliga kollega.
Har du träffat nummer nio i veckan? Nej, tyvärr inte då hon är tjänstledig från jobbet.
Älskar du nummer tio? Ja! Det är en av mina bästa vänner här!
Har nummer sexton gått i samma klass som du? Nej, det är min mosters man. Han är 41, jag är 27.
Brukar du hänga med nummer nitton? Japp, senast i går. En av mina vänner.
Gillar du nummer tjugosex? Har inte pratat med henne på flera år. Då snackar vi åtta kanske. Undrar faktiskt varför hennes nummer finns kvar i min mobil.
Vet du om nummer trettioett har ett förhållande? Jepp. Det är min kollega. Är gift (?) och har barn.
Hur känner du nummer trettioåtta? Hon jobbade på tidningen fram till i höstas.
Är du intresserad av nummer fyrtiotvå? Ja, av hennes liv. Hon är min kollega.
Hur länge har du känt nummer fyrtionio? Sedan maj. Då började han jobba hos oss på tidningen.

Ja, det gick ju inte så bra kanske. Hann bara till F. Och lyckades nästan bara pricka in kollegor.
Så jag gör som Malin. Går bakvägen också...

Har du kysst nummer sju? Nej det har jag inte. Han har dock varit intresserad av mig för länge sen.
Har du träffat nummer nio i veckan? Nej, inte på ett år eller så. En av mina gamla vänner från förr.
Älskar du nummer tio? Ja igen. Det är en av mina bästa vänner och hennes sambos hemnummer. Älskar dem båda!
Har nummer sexton gått i samma klass som du? Nej. Hon är en ny bekantskap. Och dessutom några år yngre än mig.
Brukar du hänga med nummer nitton? Ja, så fort jag hinner och kan. Är en av mina bästa vänner. Bor däremot alldeles för långt borta!
Gillar du nummer tjugosex? Ja. Det är en av mina kollegor från mitt förra jobb. Stöter på varandra då och då. Hon är himla trevlig.
Vet du om nummer trettioett har ett förhållande? Vet faktiskt inte. Men tror inte det. Inte något så seriöst att han har berättat det för mig i alla fall.
Hur känner du nummer trettioåtta? Åh! Nummerupplysningen.
Är du intresserad av nummer fyrtiotvå? Det är en av min pojkvänns bästa vänner. Är intresserad av honom som person, men inte på något annat sätt.
Hur länge har du känt nummer fyrtionio? Hela mitt liv. Det är min mormor. Världens bästa!

Gud vad ni ljuger!

Sedan jag frågade om er har tio personer svarat. Och det är jättebra! Och jätteroligt!
Fick veta mycket nytt om er och att flera som jag tidigare inte hade en aning om läser min blogg. Jättekul! Särskilt för mig som är obotligt nyfiken.

Men så var jag inne på google analytics i dag. Kollade på skoj hur många unika besökare jag haft sedan den 21 oktober då jag frågade.

Kan bara konstatera att ni är lata. Och ljuger. =)
Statistiken visar nämligen att 121 unika personer har varit här de tre senaste dagarna. 327 gånger dessutom. Och trots det har ni inte orkat fylla i. Lågt. Lägre än glocalnet.

Det finns miljoner bättre sätt

Jag kan inte direkt säga att den här dagen började bra. Det finns ungefär en miljon sätt den skulle kunna ha börjat bättre på. Suck.

Ibland undrar jag när jag ska växa upp, bli vuxen, ta ansvar, sluta bete mig som en grinig småunge. Det värsta är att jag tror att svaret är aldrig. Och det som är ännu värre är att svaret för han jag lever mitt liv med också är aldrig.
Är det dömt att misslyckas?

torsdag, oktober 23, 2008

Visst är han jordens sötaste?!


Titta bara. Så söt.
Med pojkvännens brandmanshjälm på huvudet. Stor lycka för Z!

Haha! Jag gillar den här killen. Skarpt.

onsdag, oktober 22, 2008

Behöver jag verkligen ett par till?

Livet är fyllt av livsavgörande beslut. Som att bestämma sig om man ska lämna tillbaka de nyinhandlade svarta stövlarna eller inte.

Så här går tankebanorna:
Jag har ju redan svarta stövlar. Men inte likadana som de här. Och de här var ju bara så snygga. Men frågan är hur ofta jag verkligen kommer att använda dem. Kanske till varje fest. Eller till vardags. Fast det är ju höga klackar på dem. Och jag vet fortfarande inte om jag ser riktigt klok ut när jag går i högklackat. Och knäar man i högklackade skor kan man lika gärna vara utan. Det är apfult. Men skorna är snygga.

Så hjälp mig. Behålla eller inte?

Jag är en vanlig kanin

Kära kollegan S har satt griller i huvudet på mig. Eller snarare en barnlåt.
Så nu går jag och sjunger ”Jag är en vanlig kanin. Vanlig fast ovanligt fin...”

Känns fullt normalt.

tisdag, oktober 21, 2008

Så kommer tårarna som ett brev på posten

Så snor jag Egons idé

Eftersom jag som sagt känner mig ensam i dag behöver jag lite sällskap. (Eller så är det helt enkelt bara ett bra svepskäl att få er att göra som jag vill...)
Jag vill veta vilka det är som läser min blogg och tvingar er att svara. Det är inte så mycket begärt, jag har hittills inte ens försökt att ta reda på vilka ni är. Och då har jag bloggat i över två år. Och eftersom ni får veta allt om mig måste väl jag få veta lite om er. Det är väl rättvist eller?

Reglerna är enkla. Det är bara att svara på mina frågor. Frågorna är snodda från Egon som hade en ”undersökning” för någon vecka sen. Hon fick många svar. Jag hoppas på det samma. Ha!

1. Vad pysslar du med om dagarna?
2. Hur länge har du läst min blogg?
3. Känner vi varandra / Har vi träffats? (Hur?)
4. Vilken är den bästa boken du läst i år?
5. Din favoritlåt just nu?
6. Vilken är din favoritblogg?
7. Önska något. Vad som helst!

Alldeles ensam igen

Åh vad det är tomt och tråkigt igen. Ingen mamma, ingen pappa och ingen Z. Bara jag och katten och hunden. Trist.
Och så regnar det också. Inspirationen att göra något är på noll.

Jag skulle absolut trivas bäst i ett kollektiv med folk runt mig precis hela tiden. Jag gillar inte alls att vara ensam. Ändå är det just det jag är den större delen av min tid.
Nu blev jag deppig.

fredag, oktober 17, 2008

Stora städardagen – fuck it

I och med att vi får besök i helgen (eller rättare sagt om en timme typ!) kan jag inte längre skjuta upp städandet. Jag måste ta tag i det nu. Dammsuga. Torka golven.
Resten har jag redan gjort. Tack och lov.

När jag blir tillräckligt rik ska jag anställa en städare. Eller köpa en dammsugarrobot. Eller muta pojkvännen med resor och gud vet vad så han alltid städar.

Favoritkillen kommer på besök


I dag kommer mamma och pappa och systersonen Z på besök. De ska stanna hela helgen. Till på tisdag till och med.
Från början vara det bara mamma och pappa som skulle komma hit för att hjälpa till med huset. Tapetsera, lägga golv och om tiden finns kanske lägga klinker i badrummet. Förutom att äta en massa gott då. Som det alltid blir när de är här. De njuter av mat på samma vis som jag och pojkvännen.

I alla fall så kommer Z med nu. Syrran + mannen ska på kalas hos Pilla. Och hade ingen barnvakt. Så mamma och pappa tar med sig honom hit.

Pojkvännen blev jätteglad när han hörde det. Pojkvännen är nämligen Z:s favorit. Orsakerna är enkla: Pojkvännen har en lastbil. Pojkvännen har en traktor. Och pojkvännen är brandman.
Allt som behövs i en liten killes värld.

torsdag, oktober 16, 2008

Äcklig mat vs nudlar

Lagar man äcklig mat så får man äta äcklig mat. Det svaret fick jag av pojkvännen i går när jag undrade om han hade lagat någon ny mat. Men nej, min äckliga jumbovariant av fiskgratäng fanns fortfarande kvar. Torr, utan smak och allmänt äcklig var den.
Tvingade den i mig i går. Den sjuttiotolfte portionen ungefär.

I dag när jag kom hem fanns det fortfarande en portion kvar.
Men fan, så många dagar ska man inte behöva äta äcklig mat så jag kokade nudlar i stället. Njöt just av varje tugga.
Säger ganska mycket om hur fiskgratängen smakade.

Och därför hatar jag blanketter

”Var vänlig att fyll i blanketten”, säger den rara kvinnan bakom disken och ger mig en fet lunta med papper.
Jag suckar högt. Det finns få saker som jag avskyr så mycket som blanketter. Blanketter är nämligen oftast förknippat med alldeles för mycket byråkrati.
Ni vet förfarandet: Man ska fylla i en blankett för att få en blankett hemskickad på posten som man ska fylla i för att få den blankett som man egentligen vill fylla i. FPA och liknande instanser är experter på det.
Den här gången gällde det ansökan om xxxxxxxxx. Sju sidor att fylla i.
Jag har ännu inte börjat fylla i den men har redan ångest. Jag har nämligen inga bra erfarenheter av blanketter.

Det var en gång då jag var ung och arbetslös. Jag hade ströjobb lite här och där men inte tillräckligt att jag klarade mig. Behövde därför a-kassa så jag kom upp i full månadslön.
Fick en blankett på arbetsförmedlingen. En fet blankett. Där skulle jag fylla i alla tidigare arbetsplatser, exakt hur många timmar jag hade jobbat, hur länge jag varit med i arbetsförmedlingen och andra väldigt detaljerade uppgifter. Till på köpet krävdes arbetsintyg från alla arbetsplatser på exakt hur många timmar jag hade jobbat där. I original. Kopior godkändes inte.

Och eftersom jag jobbade lite här och där var det ett massivt jobb att försöka få alla intygen. Jag ringde, sprang runt och kämpade. Till slut, efter omkring två veckors slit, var hela den feta blanketten i fylld och alla intyg vidimerade.
Nöjd och glad lade jag brevet på posten och väntade tålmodigt. Och efter tre veckor ungefär fick jag svar: ”Du glömde kryssa i om du sedan tidigare är med i någon annan a-kassa. Var vänlig skicka in blanketterna och intygen på nytt.”
Och det var ungefär där mitt hat för blanketter uppstod.

onsdag, oktober 15, 2008

Förstår ni vad jag menar nu då?

Ni som var som frågetecken efter det här inlägget kan sluta undra.

Det var det här jag pratade om. Fredrik i texten är min kollega.

Grodor på nyheterna

Det är synd att man inte kan skärmdumpa radionyheterna. Det skulle vara så mycket enklare att skratta åt felen då. Precis som man gör åt tidningarnas stavfel på webben. (Den roligaste jag någonsin sett var förresten då man i Cern skulle skapa nya big bang och aftonbladet hade rubriken: ”Minut för minut direkt på webben – Nu återskapas Big Ben.” Jag skrattade åt det i flera dagar.)

På radion sa de i alla fall en skitskoj grej (enligt min arbetsledarskadade hjärna). Nyhetsläsaren hade en diskussion med programledaren om den svenske terrorledaren som attackerats i Irak och då frågar programledaren om mannen hade dött varpå nyhetsuppläsaren svarar:
”Så vitt vi vet är han död. Hittills i alla fall.”

Skrattade hela långa vägen hem i bilen.
P3 är en aldrig sinande källa till skratt. Må jag aldrig bli så gammal att jag slutar lyssna på kanalen.

Och förresten har jag inte påstått att min humor alltid håller så hög klass.

Och i dag är det en spännande dag

tisdag, oktober 14, 2008

måndag, oktober 13, 2008

Jag var söt när jag var liten

När jag var liten var jag söt. Jag minns en polaroidbild (som väl i stort sett var det som fanns att få tag på då) där jag står i mormor och morfars kök.
Jag har kritvitt hår och nästan ingen lugg eftersom håret framme på skallen inte ville växa. Jag har bruna manchesterbyxor med röda hängslen och en sjuttiotalströja som säkert var arvegods från mina storasystrar. Högst troligen eftersom vi befinner oss på 80-talet när bilden tas.
Jag ler med hela ansiktet och är överlycklig över att få vara hos favoriten morfar. Jag är ungefär två tre år gammal.

Anledningen till att jag kom och tänka på mig själv som liten är ganska långsökt. I dag när jag åkte till jobbet åkte jag förbi ett husbygge. Bara bottenplattan var gjuten och några ensamma takstolar stod i travar bredvid.
Men när jag åkte hem, typ tio timmar senare, stod det ett helt hus där. Pang bom bara.

Och så tänkte jag på när jag var liten och pappa berättade för mamma att man hade ”smällt upp” ett hus lite längre bort på gatan. Pang bom.
Och då sa jag som den självklaraste saken i världen att jag hörde när det smällde. Det retar pappa mig för än i dag.

Jag var söt när jag var liten. Jag sa ju det.

söndag, oktober 12, 2008

Dagens visdom

”Ingen av oss lever länge nog för att bli något annat än amatörer.”

– Charlie Chaplin.

Byter gammalt mot nytt



Lite sommar så här på hösten. Ett sätt att få livet mer uthärdligt.

Nya favoriten

För er som inte brukar lyssna på youtube-klipp som folk lägger upp har jag bara en sak att säga: Ni missar något!


Det här är min nyaste favoritartist. Moto boy. Helt ljuvlig. Sorlig men ändå glad på något vis.

Han finns också på Myspace. Lyssna och njut.

lördag, oktober 11, 2008

Svår att komma underfund med

När jag var liten och ung, i tidiga tonåren, kände jag mig som en unik fjäril. Ni vet, ”ingen är som mig”, ”jag är annorlunda” och allt sånt ni vet. Precis så som alla unga tonåringar känner sig.
I dag är realist. Jag är ingen unik fjäril. Jag är ungefär som alla andra. Tänker saker som andra tänker, gör saker som andra gör, är som andra är.

Trots detta tycker en del att jag är svår. Svår att förstå, svår att greppa. Att jag döljer saker och hela tiden förvånar. Helt enkelt en människa som är svår att komma underfund med.
Och hur jag än funderar kan jag inte förstå det. Är jag det? Får man inte grepp om mig? Är jag ett stort frågetecken?

Och vad är det i så fall som gör mig så?
Jag tycker att jag är ganska öppen. Pratar vitt och brett om mig själv (lite på gränsen till för egocentrerad). Har visserligen svårt att prata känslor med alla. Men säger fortfarande hur jag mår och känner. Hymlar inte med att det är sjukt jobbigt på jobbet ibland. Berättar att jag har varit nära utbrändhet utan att skämmas. Försöker inte spela något spel.
Ändå uppfattar folk att jag gör det.

Är jag kanske för mångfacetterad? Har jag för många olika sidor att jag inte passar in i någon stöpt form? Jag är glad och ledsen ibland på samma gång, menar folk att jag inte kan vara det? Vad är det som gör att jag upplevs som svår?

I alla fall blir jag ledsen av det. Jag vet inte vad jag gör. Vet inte vad som gör att folk tycker att jag är svår. Jag vill vara öppen. Jag vill visa vem jag är – och tycker att jag gör det. Men tydligen inte tillräckligt.

torsdag, oktober 09, 2008

Mina ögon blöder

Det är kris i mitt liv just nu. Stor kris.
Så stor kris att hela mitt jag kommer att kunna förändras. För all framtid.

Jag vill inte ha glasögon!

Kanske jag överreagerar. Eller jag överreagerar högst troligen, men något är galet med ögonen i alla fall.
Det känns som om jag har grus i dem. Det killar, kliar och pirrar. Ögonlocken har nervösa ryckningar. Och synen är trött och lite bluddrig.

Kanske jag har stirrat för mycket på tapeter den senaste tiden? Kanske mitt riktigt osunda datoranvändande på kvällarna den här veckan kan vara en orsak? Kanske det beror på att tv:n står och går helahalva nätterna och jag har slöglott på den tills jag däckat av ren utmattning?

Hur som helst så är det något fel. Mina ögon blöder.

Jag fick kalla fötter

Jag fegade ur. Vågade inte köpa tapeten till hallen trots allt.
Började fundera på om jag kanske skulle ta och måla väggarna vita i stället. Tills vi bor där och tills jag vet vad jag vill ha.

Min beslutsångest är inte att leka med.

onsdag, oktober 08, 2008

När jag blir stor...

När jag blir stor vill jag bli arborist. Det såg så jävla kul ut på tv:n i går.

Tänkte bara berätta. Så ni vet.

I dag fattas stora beslut

Det är dags att beställa tapeter. Till hallen och till sovrummet.
Har blättrat i så många tapetböcker och tittat så mycket på nätet att jag nästan är snurrig. Fy fan vad svårt det är.
Stormönstrat, stilrent, galet färgglatt, sobert, roligt, lugnande eller kanske uppiggande? Har funderat på alla varianter.

Men i förrgårkväll så bestämde jag mig. Jag låg vaken i mörkret och funderade på tapeter. Då berättade mitt undermedvetna vilka tapeter jag skulle välja. Så det blir de här:


Den här blir i sovrummet. Den är neutral men ändå något extra. I och med att vi inte vet vad rummet kommer att användas till i framtiden (när övervåningen är klar och vi kanske flyttar till ett sovrum där i stället) så är det bäst att köra ganska neutralt.


Och den här, som inte gör sig rättvis på den här bilden, blir i hallen. Ljusbeige med vita ”snöflingor” på. Låter vedervärdigt och inte alls min stil, men jag gillar faktiskt den. Passar dessutom oavsett vilket golv vi väljer till hallen. Pojkvännen vill ha rödgranit, jag vill ha beiga klinkers.

tisdag, oktober 07, 2008

Finns det inget ord hittar man på ett

Ibland undrar jag om jag verkligen arbetar med ord. Det kan nämligen vara svårt att tro att jag åtta timmar om dagen använder mig av dem på ett fullt förståeligt sätt.
Som tur är inträffar gångerna då jag tvivlar inte särskilt ofta när jag jobbar. Snarare när jag har jobbat mycket och intensivt och äntligen blir ledig.
Jag pratar om att tappa orden. Jag fastnar mitt i meningarna och börjar stamma och staka mig. Hostar och harklar mig. Jag stampar i marken, frustar och stånkar. Men kommer ändå inte på det ord jag söker.
Det behöver inte vara encyklopedi, subsidaritetsprincip eller ambivalent som försvinner. Det kan lika gärna vara enkla ord.

Ibland går det så bra att jag hittar en synonym eller ett ord som fungerar lika bra. Det saknade ordet kappa blir jacka.
Ibland kommer ett ord som låter ungefär likadant, som till exempel patent och potent. Den situationen ställer till med betydligt mer förvirring än den första.
Men ibland går det inte ens så bra. Då kortsluter sig skallen och det finns inte kvar ens en tillstymmelse till det ord jag ville ha sagt. Helt blankt.
Det är då kreativiteten börjar på riktigt. Det är då jag börjar hitta på ord. Ett par stövlar kan till exempel blir långskor, som fortfarande tydligt förklarar vad jag menar.

Men den allra värsta situationen är när jag helt sonika byter ut ordet mot ett annat helt felaktigt ord som inte alls har med saken att göra. Och detta sker också oftast utan att jag själv reagerar – förrän det är för sent.
En klassiker som mina vänner än i dag skrattar åt är när jag skulle be om en påse och som den självklaraste saken i världen bad om en spade. Det är bara att konstatera: Det är inte lätt med ord.

Publicerad 4 oktober 2008.

måndag, oktober 06, 2008

Ingen ångest. Ingen ångest alls.

Eftersom jag inte minns så mycket från lördagen har jag faktiskt nästan ingen ångest alls. Sa säkert en massa dumt, men så länge man inte minns det gör det ju inget.

Men det var inte den ångesten jag skulle skriva om. Utan ångesten över ett hem som är i kaos. Det ser så hemskt ut. Det är drivor med skit överallt. Ölburkar, snapsglas och annan skit från i lördags. Hela hallen är full i skor och väskor efter pojkvännens jakt och min klädångest i lördags.

På vardagsrumsbordet står det tallrikar med halväten mat. Från i går då vi båda låg bakis på soffan. I sovrummet ser det ut som andra världskriget. Kläder överallt och i min säng är lakanet som en korv och täcket har nästan helt glidit ur påslakanet.

Och så köket då. Smulor, skräp, hundhår. Och disk disk disk.

Men vet ni?! Trots det förbannade kaoset skäms jag inte. I dag kom kommunens vaktmästare och en elkille hit för att kolla på vår köksfläkt. De fick sicksacka sig fram till fläkten och sedan stå och jobba i disken.

Och hur jag än kände efter så kände jag ingen ångest. Inget ont i magen. Ingenting. Jag har slutat lägga omänskliga krav på mig själv! Kan inte vara gladare.
Jobbar man mycket, bygger ett hus, har två djur och försöker att umgås med sina vänner finns det inte så mycket tid över till städande. Och tycker folk att man är dum i huvudet för det får de tycka det. Basta.

söndag, oktober 05, 2008

Är osäker på om jag lever

Alla vänner som jag träffade i går: Förlåt om jag var jobbig.
Jag vet inte vad jag har sagt, vad jag har gjort. Jag minns ärligt talat inte särskilt mycket alls.
Jag minns att jag kräktes, men kan inte säga var, på vilken toa.

Tror jag ska bli nykterist ett tag...

lördag, oktober 04, 2008

Beringer rosé och klädproblem

I dag får jag mitt vin. Och att dricka det är nostalgi något fruktansvärt: Beringer rosé. Tror att det börjar närmare sig tio år sedan jag drack det sist.
Funderar på att gå på krogen i kväll. Pojkvännen ville. Inte för att vi brukar umgås så mycket när vi väl är där men det kan ju vara kul att gå tillsammans för en gång skull.

Har dock svår beslutsångest om det blir krogen. Jag pratar kläder.
Försökte förklara mitt problem för pojkvännen och kompis J förut. Att jag vill ha kjol men då måste ha strumpbyxor. Och de enda strumpbyxorna jag vill ha är de gröna. Och då kan jag inte ha min röda väska. Och den röda väskan vill jag verkligen ha.

Pojkvännen och J tittade på varandra och skakade på huvudet.

Ibland är jag jävligt ”tjejig”.

fredag, oktober 03, 2008

Klockan är åtta och allt är lugnt

Jag sitter på jobbet. Klockan åtta. Nu skulle man ha kunnat dricka vin. Om man inte satt här. På jobbet.

Men jag är inte bitter. Nej nej.

Men jag kan dela ut ett valfritt pris till den som vet vilken film rubriken är hämtad ur.

Kanske inte är så tokig trots allt?

Den här gillar jag också

Är inne i en musiklyssnarperiod. Värre än vanligt alltså. Det brukar kunna bli så på hösten. Just nu snurrar mest Hello Saferides nya, som jag fick (!) av Tesa. Tack tack! Och när det är inte är den blir det mycket P3 och en del ”gammal” musik.

Den här ”gamla” till exempel. Estelle och Kanye West med American Boy. Gillar den skarpt trots att genren inte tillhör favoriterna. Man blir glad helt enkelt.

Mat mat mat. Mmmm...

I ett tidigare inlägg berättade jag att allt i mitt liv handlar om mat, och att folk också kommit hit med just de sökorden.
Mat är faktiskt en av de saker som gör mig riktigt riktigt glad. God mat är som bra sex, helt enkelt.

Men just nu är jag lite rädd att allt har gått lite för långt. Jag inte bara pratar om och tänker på mat. Jag drömmer om den. Kikärtsröra och marinerade champinjoner var det i drömmen. Mmmm.
Inte konstigt att man vaknar och är vrålhungrig.

torsdag, oktober 02, 2008

Skönast och coolast just nu


Skit i videon, som är en hemmagjord grej. Lyssna i stället på den mest udda och skönaste och coolaste och otippat bästa musiken just nu.
Detektivbyrån – En annan typ av disco.

Jag är ingenting

Jag menar inte att klaga. Har egentligen inget att klaga på. Har bara en känsla av att jag är ingenting.
Gamla bekantskaper är framgångsrika. Skriver i DN och är hyllade till tusen. Andra gör kometkarriär och kör om mig i ett kick. Själv tar jag ett steg tillbaka.

Andra skriver böcker. Jag kan inte skriva. Jag kan inte ens skriva ett litet kåseri. Jag kan bara skriva nyheter numera. Och inte ens det gör jag på något bättre sätt än andra.

Vill på intet sätt klanka ner på mig själv, jag vet att jag är halvbra på mycket. Har en bredd. Kan göra många olika saker och få dem ganska bra. Bättre än andra till och med.
Men det jag saknar är att vara stjärnan. Jag blir liksom aldrig mer än medelmåttig. Kommer aldrig bli DEN bästa.

Har i och för sig aldrig försökt lansera mig själv. Har inget sug efter att vara känd. Jag har mera en önskan om att träget arbete, envetet skrivande kunde få folk att reagera. Se mig, mitt namn i spalterna. Tycka att jag var bra.
I stället är jag ingenting. En i raden.

onsdag, oktober 01, 2008

I brist på sommar – ett test



Din personlighetstyp:

Entusiastiska, kreativa och idealistiska. Kan göra nästan allt som intresserar dem. Socialt begåvade. Måste leva sitt liv i enlighet med sina värderingar. Entusiastiska inför nya idéer, men blir uttråkade av detaljer. Flexibla och öppna för argument. Många och varierade talanger och fritidsintressen.

Karriärer som skulle kunna passa dig:


Skådespelare, journalister, skribenter, musiker, konstnärer, konsulter, psykologer, entreprenörer, lärare, personalvetare, politiker, diplomater, TV-reportrar, marknadsförare, forskare, säljare, artister, präster, PR-ansvariga, sociologer, socialarbetare.

Testa själv.

Jag gillar inte hösten

Det enda positiva med hösten är färgerna. Diggar rött, orange och gult.
Annars finns det nog inte mycket att hurra för.


Se där! Nu flög en talgoxe just in i fönstret i jakt på mat. Till och med fåglarna är det synd om. (Oroa er inte, han klarade sig.)