tisdag, oktober 17, 2017

#metoo

Det jag tänker mest är hur jag och A ska uppfostra Felix att bli en feminist. Att han ska bli stark att stå emot de patriarkala strukturerna i samhället. Ansvaret. Sånt stort ansvar. Att lära honom att inte tro att det är okej. För det är inte okej. På något vis.

Jag tänker på att jag först tänkte att jag inte var en del av kampanjen. Att jag aldrig blivit utsatt för ett övergrepp. Men det har jag. Flera gånger. 
Den där om Jenny skrev det så bra (kan inte länka via mobilen) om att de flesta gångerna minns man knappt för att det är så normaliserat. Att jag ryckt på axlarna och liksom accepterat det. Accepterat att nån tjatade ett nej till ett ja, att bli instängd och tafsad på, att en hand läggs på ställen jag inte vill ha den när jag är mitt i en konversation med någon annan. Att gå med på något jag egentligen inte vill göra. 

Och så tänker jag på hur ledsen jag blir över att jag bara accepterade det. Att jag var så ung och osäker och kallade det min sexuella revolution. Att jag intalade mig att jag hade valt allt som skedde.
Det får aldrig bli så normaliserat igen för mig. Jag vägrar att acceptera det. 

måndag, oktober 16, 2017

Lille krypet

Det känns så sjukt att tänka att för halva Felix liv sedan var han fyra månader och ett litet knyte som mest åt bröstmjölk, jollrade i ett babygym och inte kunde vända sig från rygg till mage. 
Fyra månader är ändå inte så länge sedan, det säger ju swooosh så har fyra månader gått. 

Nu kan han förresten krypa också. Han började den här veckan ordentligt. Stått på alla fyra och vajat ett tag men nu har han nån sorts has-krypvariant för sig. Typ så som militärer på film gör när de ålar i lera under stockar. Armbåge och knä liksom. 
Fast det ändras varje dag nu. Krypstilen alltså. Han blir bättre och bättre och det går snabbare och snabbare. I går kunde vi sitta kvar i soffan och se att han var på väg till nån sladd han inte fick dra i, titta ett tag till och sedan resa oss upp. Men redan i dag fick vi resa oss direkt när vi såg det. Snart hinner vi nog inte ens reagera innan han slitit i allt han inte får. 

Vi har ju försökt plocka undan redan i förebyggande syfte, men det är fasen alltid nåt vi glömt. Särskilt sladdar tydligen. Han älskar dem. Eller egentligen allt som har med teknik att göra. Lovar att han kommer ta selfies vilken dag som helst, för han kan (högst omedvetet ännu) redan slå på kameran på min mobil. 

Lillknoddas som krupit in under fotpallen. Görnöjd. Förstås. 

lördag, oktober 14, 2017

Bilden som borde varit med två inlägg tidigare

Hittade den här bilden i min telefon häromdagen. A tyckte jag såg så himla ljuv och tillfreds och nöjd och fin ut när jag satt där och ammade. 
Och ja, det gör jag ju. Faktiskt. Fint! Och herregud vilket litet knyte Felix var. Gullgos. 

Inte den första tanden

Jaha, här har vi gått och trott att barnet fick sin första tand för bara någon dag sedan när vi hittade en liten spricka i tandköttet i nederkäken. 
I dag hittade A plötsligt en tand som hade kommit ut en bra bit i överkäken. 

Hälsningar från Föräldrarna med koll. 

fredag, oktober 13, 2017

Så slutade jag att amma

När väl amningen hade satt sig och funkade, efter sisådär tre veckor kanske, så flöt det liksom bara på. Jag helammande, vi introducerade mat vid tre månader med minismakportioner och ersatte halva mål mat med lite gröt eller lite mosad potatis vid fyra månader. 
Sakta men säkert åt han hela måltider gröt och jag ammade plötsligt mindre. Eller färre gånger kanske jag ska säga. 

Jag tänkte inte så mycket då alls, det flöt ju på så bra, men den när det blev klart att jag skulle börja jobba när Felix var sju månader ungefär behövde jag aktivt försöka sluta amma. Det skulle inte fungera att ha kvar ett kvällsmål eller morgonmål eller så eftersom jag jobbar så oregelbundna tider. Ena veckan sen kväll, andra tidig morgon. 

Jag började när det var närmare en och en halv månad kvar att trappa ner mer. Tog bort ett mål amning och ersatte med mat. Felix drack ingen välling eller ersättning då och vi visste inte riktigt hur vi skulle ersätta bröstmjölken och frågade på BVC. I och med att han redan då åt så mycket mat tyckte hon att vi kunde strunta i att ersätta med modersmjölksersättning. Mat och vatten i stället. Det kanske inte funkar för alla, men gick utmärkt för Felix. 
Vi vande honom också att dricka lite välling då och då eftersom vi tänkte att det var lättare att gå upp och fixa välling klockan fem på morgonen, då han vaknade och ammade varje morgon. 

I slutet fick han amning som "mellanmål" på eftermiddagen och som första måltid på dagen när han vaknade vid femsnåret. Då ammade han och somnade om till sju.
Sedan gick det lätt. Jag ammade bara på ett bröst i taget (gjorde det under hela amningsperioden) och ganska snart försvann mellanmålet och så var det bara det sista målet kvar. 
Jag bävade för att sluta med det. Trodde det skulle bli jättesvårt. Men när han vaknade vid fem tog jag upp honom och vaggade honom bara i famnen tills han fann ro att somna om på egen hand. Jag sov med t-shirt för att inte i onödan vifta med brösten i hans ansikte och hade som plan att A skulle vagga om han blev hysterisk hos mig. 
Men Felix fattade galoppen direkt. Vaknade vid fem två tre morgnar och sedan slutade han helt enkelt att vakna klockan fem och började sova till sju. En gång vill jag minnas att vi fick gå upp och göra välling tidigt på morgonen efter det och det kan ju förstås hända än i dag när han vaknar för tidigt. 

Trodde också att mina bröst skulle go bananas. Men i och med att jag successivt slutade så gick det förvånansvärt lätt. Jag ammade ju bara på ett bröst varannan dag. 
Det gick lätt tills det hade gått en vecka och jag satt i mitten av baksätet en hel bilresa med fläkten blåsandes rakt på mig. Kanske hade det skett ändå, jag vet inte, men jag fick mjölkstockning utav helvete då. 
Vi var på väg till torpet där det inte finns rinnande varmvatten och jag bävade för hur det skulle gå. Åkte till svärmor och lånade hennes dusch och försökte handmjölka ur brösten. Lindrade lite för stunden men dagen efter var det samma sak igen. 
Jag låg med varm vetekudde över brösten på nätterna, sov i fleeceunderställ för att behålla värmen, masserade och lånade svärmors dusch flera gånger. Efter tre dagar trodde jag att jag skulle gå under. Brösten var så ömma att de inte gick att nudda. Jag kunde inte bära Felix ens eftersom det då tryckte på brösten. 

En morgon tänkte jag att jag måste tömma brösten på något vis eftersom det var ohållbart. Så jag lade Felix till brösten och lät honom amma dem tomma. Tänkte att skitsamma om all "avvänjning" går åt helvete, jag måste amma. Och herregud! Vilken befrielse! Det onda försvann som på ett kick. Brösten slutade vara knöliga ömma mjölkstinna och Felix visade inga tecken på att vilja fortsätta amma efteråt. Inte en gång. Och mjölkproduktionen kom aldrig mer igång efter det och så försvann mina bröst helt och hållet typ. 
Snipp snapp snut, så var amningen slut. 

torsdag, oktober 12, 2017

Sova eller inte sova

Slutade jobba 01.00. Kom hem tjugo över ett. Kunde inte somna. Snurrade varv på varv på varv.  Somnade till slut kanske kvart i tre. 
Kvart i fyra vaknar barnet och är jätteledsen. Jag blir klarvaken. Försöker därför få barnet att somna om, trots att det är A som normalt tar barnet när jag jobbar. Vaggar och vyssjar i en halvtimme för att få Felix att somna om. Går så där. Vaknar varje gång jag lägger ner honom och till slut möblerar jag mig själv i en halvliggande konstig ställning så somnar vi båda till slut. Han på min arm, i vår säng. Jag vaknar dock varje gång han rör på sig och ligger väldigt obekvämt. 
En timme senare skriker barnet hysteriskt men har ögonen stängda. Som att han skriker i sömnen. Går inte att trösta honom hur vi än gör. Efter kanske en kvart somnar han om igen. Jag somnar också men fortsätter vakna varje gång han rör sig. 

Halv åtta vaknar han för morgonen. A går upp och jag somnar om. Tills typ kvart i nio då A kommer in i sovrummet för att lägga ner ett sovande barn igen. Trots att han smög det tystaste han kunde. Klarvaken. 

Ja men härligt med sömn. Underbart. 
Sa jag förresten att jag är dunderförkyld också? 

tisdag, oktober 10, 2017

Fyra dagar semester och en tand

Det känns som att jag är föräldraledig igen. Fyra dagars semester mellan två långledigheter gav mig plötsligt två veckor ledigt. Sån lyx. 
I morgon ska jag dock tillbaka till jobbet igen. Känns skönt och tråkigt, ni fattar. 
Men har varit gött med ledigt. Mamma och pappa var här och vi hade jäkligt härligt. Åt gott, drack vin och unnade oss typ. En dag var vi till Bergianska trädgården och gick och gick och gick. Tror jag fotade hundra bilder minst. Det var så svårt att låta bli när solen sken och blommorna fortfarande blommade. Fick lite boost inför den här astiden som kommer nu. 

Och i dag har barnet fått sin första tand och jag har ätit dumplings och druckit cappuccino med min bästa barndomsvän. Fint liv. 
Nu sover barnet i min famn och jag ska kolla lite The walking dead tror jag. Och kanske laga en purjopaj till matlåda i morgon.
En mun med en tand! Hurra!

lördag, oktober 07, 2017

Ett litet antiklimax kanske

Först var A:s syster här, sedan mina föräldrar och i kväll skulle A med halva sin familj (de syskon på pappas sida plus pappa med sambo) gå på fotboll så jag såg så himla mycket fram emot att få vara själv hemma. Bara jag och Felix. 
Han var lite smått övertrött och jag vaggade honom i närmare en timme innan han till slut somnade vid typ halv nio. 
Jag tänkte då dricka upp en liten vinslatt, äta lite chips och kolla på nåt gött. 

Två timmar senare vaknade jag nyss på soffan. Utan vin, utan chips. Utan att ens ha valt nåt bra att titta på. Jaha. Så var den egenkvällen över då. Med vänliga hälsningar trött småbarnsmorsa. 

fredag, oktober 06, 2017

Åtta månader

Han är plötsligt ingen baby längre, lilla Felix. Han är ett litet barn. Medvetet och rörligt och med. Har åsikter, tankar och allt. Det märks så tydligt. 
Jag skulle kunna skriva en roman om honom men tiden finns inte. Gör en kort lista för att komma ihåg hur han är nu:

• Fysiskt: Han sitter hur bra som helst, i en halvtimme utan att trilla ibland, men han sätter sig inte själv. Vi måste sätta honom ner. Han kan ännu inte krypa på alla fyra men står och gungar så det är nog inte så långt borta. 

• Mat äter han precis som förut - med god aptit. Han gillar allt hittills. Pasta är favoriten tror jag, helst med butternutpumpa och grädde. Slurp säger det då. Av alla fruktpuréer vi lagat/köpt så är det katrinplommon som är bäst. Inget slår det. Så det är ju gött, då hålls ju magen igång också. 
Han klarar mer och mer bitar och kan äta limpsmörgås i ganska stora bitar. Det är för övrigt också en favorit, så det får han ibland som mellanmål. 

• Humör: Han är fortfarande en solstråle och nöjd och glad och sprallig för det mesta. Gråter väldigt sällan men har märkt att om han låtsas kan han få som han vill, så nu försöker han ibland lurgråtas. Han fejkskrattar också för att han ska fortsätta få uppmärksamhet. Lille lurarn. 
Han skrattar så otroligt härligt och smittande också, och ofta. Han älskar tittut just nu och leker det på eget initiativ och skrattar så han nästan kiknar. 
Annars gillar han leksaker som för liv. Och alla gosedjur och traktorn i trä som hans morfar gav honom. Mest på grund av de goda (?) gummihjulen. 

• Sömn: Han sover fortfarande bra. Kortare stunder på dagen nuförtiden, aldrig mer än en timme i taget, men han sover kanonbra på nätterna. Somnar efter att vi vaggat honom (ibland i en evighet känns det som) vid åttatiden typ och sover sen till sju. Vaknar enstaka gånger på nätterna ibland, oftast på grund av att han drömmer. Några gånger den senaste tiden har vi och han vaknat av att han stått på alla fyra och varit superledsen. Då verkar det som att han ställt sig så i sömnen och sedan vaknat. Hoppas innerligt att han inte blir en sömngångare! 

Annars då? Han ger pussar och kramar och kastar sig i våra famnar. Pratar oavbrutet sin gallimatias. Ropar Baba mest hela tiden men som tröst för mig verkar det betyda både mamma och pappa. M verkar vara svårare att säga helt enkelt. (Kom nu inte här och krossa mitt hopp med att säga något annat.)
I alla fall är han världens goaste och underbaraste och härligaste. Och jag är så himla himla glad över att jag får vara med och lära känna honom, få se honom utvecklas och få älska honom. Vilken ynnest! 

måndag, september 25, 2017

Lifvet

Det är så jäkla kul på jobbet nu. Vi lanserar massa nytt och jag (bland många andra) får vara med och säga hur saker och ting ska fungera och vara och se ut. Typ "vill ha den här funktionen", "vill kunna ändra storlek på den här rubriken", "vill att de ska se ut så här för användarna" och sånt. Det är så kul! Så inspirerande och utvecklande! Att få vara med och skapa funktioner på en sajt som så många besöker och använder och tycker till om. Testa nya saker, för första gången i historien, och experimentera vad som funkar. Testa vad användarna verkar tycka om. Att vara med och skapa nya beteenden hos massa massa människor i Sverige. 

Jag är så himla himla glad över mitt jobb just nu. Jag är så himla glad att jag får förtroende! 
Och som bonus efter en intensiv och utvecklande dag kommer jag hem till världens sötaste gulligaste underbaraste barn och en kille som jag fortfarande, fem år och ett barn senare, tycker är het och snygg och rolig och intressant. Yey för livet just nu!

torsdag, september 21, 2017

Bästa och sämsta med att inte amma

Det sämsta med att sluta amma är att brösten helt försvann. På riktigt alltså. 
Det bästa är att jag kan äta alla mediciner igen. Hej Treo och Kanjang!

Sen är det ganska dåligt att min kropp går hormonell bananas just nu med finnar, crazy humör, ångest av sällan skådat slag och sånt. Men antar att det liksom är omtumlande att bli bara jag igen. Klart kroppen får protestera lite. 

Barnet har för övrigt ropat mammamama och bababbababa i dag. Och jag fick en liten del på film! Härligt. Finns på Instagram. Heter tilda_a i fall nån inte följer mig redan. Låter alla följa mig, men har låst konto sedan jag bombarderar det med bilder på mitt barn. 

torsdag, september 14, 2017

Prick så här rörig är min hjärna nu

I dag var jag på jobbet i tolv timmar. Jobb och strategimöte och puuuuh. Vi har massa nytt på jobbet så det är lite utmattande. Ny sajt, nytt sätt att sända live, nya sätt att publicera. Och jag jobbar morgonpasset för första gången sedan förra sommaren. Rätt tungt måste jag säga. Men kul. I dag sände vi live nio gånger under mina åtta och en halv timme vid rodret. Action från första stund till sista. Sista timmarna av arbetstiden gick till mötet. 

Men det är härligt att komma hem. Felix är så himla glad över att jag är hemma att mitt hjärta svämmar över. I går när jag kom hem började han sprattla i varje lem och ropade och skrattade och var så till sig att han inte visste vart han skulle ta vägen. När jag sedan gick till hallen för att hänga upp jackan som jag gick in med började han gråta och tittade längtansfullt åt mitt håll. Hjärtat! Han är verkligen underbar och åååå vad jag vill gosa in mig i honom. Nästan så att jag vill väcka honom när han sover. 

En dag ska jag skriva om hur det gick när jag slutade amma. Jag har inte gjort det ordentligt och skulle själv velat ha en "så har andra gjort" när jag var mitt i det. Men det blir nog först när jag är ledig nästa gång. För nu måste jag duscha, blåsa håret, boka taxi till halv sex i morgon bitti och sedan gå och lägga mig. Leva livet. Eller inte. 

Dregelolle. Mitt hjärta. 

tisdag, september 12, 2017

Om smörgåsrån och pallade äpplen

I går var planen att ta tag i det här hemmet som blivit så åsidosatt den senaste tiden. Tre helger sova borta i rad är döden för ett välfungerande hem. Och nu väntar två helger jobb i rad. Puh. I oktober, då får vi storstäda. 
Som sagt, jag hade en plan. Det slutade med att jag sov en och en halv timme på soffan med Felix sovandes på mig. Jag satte visserligen på en tvättmaskin men det var A som fick hänga den. Och så dammsög han upp det värsta, vilket var tur eftersom vårt barn var svart efter en timme på golvet. Herregud, vi kan inte vänta en och en halv vecka mellan dammsugningarna nu med golvhasaren i huset. Det är tydligt det. 
I dag hoppas jag att jag orkar göra lite lite mer i alla fall. Skura toan är prio ett. Sedan ska jag försöka ställa barnstolen i duschen och sanera den. Det är ju fint med en gammal sliten träbarnstol med snidade detaljer, men fasen vad det är opraktiskt. Och fasen vad torkat smörgåsrån är stabilt. Särskilt med lite gröt som klister där under. 

Kommande två jobbskift, cirka två-tre veckor framöver alltså, ska jag jobba morgon. Får testa och se hur det fungerar med familjen. Hoppas bra. Jag kommer ju att börja jobba innan lillen vaknar men kommer hem vid halv fem om kollektivtrafiken fungerar optimalt. Får kanske lite färre vakna timmar med honom än när jag jobbar kvällspasset, men å andra sidan kan jag hjälpa till mer med honom. A får annars ta alla morgnar och alla nattningar.

I helgen var vi på Åland och firade mitt gudbarn som fyllde fem. Och stängde torpet för säsongen. Var sorgligt (inte kalaset utan stängningen) för precis när vi kom dit sken solen och det var sån där hög höstluft och solen var fortfarande varm och det kändes precis som första gången vi var där och tittade. Ett litet paradis i utkanten av byn, helt omgärdat av skyddande träd från grannskapet. 
För övrigt kom en granne och hälsade på sist vi var där. Första gången det skett på de fyra (eller är det fem?) år vi haft torpet. Grannarna närmast brukar mest blänga mot vår gård och en gång när pappa gick dit för att fråga något fick han bara enstaviga svar. Konstigt. Men grannen som kom förbi sist var enormt pratglad och berättade att han ibland gick in på vår tomt för att se till att allt såg okej ut. Kändes schysst. Erkände också att han under äppelåret i fjol pallade med sig några stycken. Haha! Jag sa varsågod!

Mamma och pappa är för övrigt på en långresa i USA. De har väl varit borta i tre veckor eller nåt sånt nu och är just nu i eller på väg till New Orleans. Planen är sedan att på fredag flyga till Miami, men får väl se hur det blir med det. Orkanen Irma är ju fortfarande i Florida och härjar, även om den "bara" är ett tropiskt oväder för tillfället. Men Miami drabbades ju hårt och det är enorma översvämningar nu, så tveksamt om läget är bättre på fredag. 
Sedan lurar ju stormen Juan där bakom också. Nåja, de verkar ha haft det underbart hittills, så tror inte det går någon nöd på dem om de måste hoppa Florida. 

Nu ska jag micra en kopp kaffe, som den småbarnsförälder jag är. Hepp . 

Hejdå torpet!
Födelsedagsfrukost för den här stjärnan!
På väg på kalas. Läppstift på. 
Barnet efter besök hos farmor. Ännu ett underbart hemstickat plagg från henne. 
Barnet på kalas. Vill inte dela med sig och ha allt det andra barnet har. Tänker att det är nackdel med ensambarn. Vet dock inte om det är en tillräckligt bra orsak till att försöka få ett syskon. Just nu känns ett barn helt perfekt. 

torsdag, september 07, 2017

Baba och svartsjukan

Barnet har börjat med ett nytt ord. Baba. Baba när han vill något. Baba när han är ledsen. Baba när han vill bli upplockad. Baba när han tittar på A. 

Och jag slits itu. Av stolthet och av avundsjuka. Mitt barn kommunicerar mer. Mitt barn ropar på sin pappa. Baba. Inte Mama. 

söndag, september 03, 2017

Och nu är han sju!

Det känns som att jag skriver samma sak varje månad, men fasen vad fort det går. Utvecklingen alltså. Han, vårt hjärta, är inte en liten baby längre. Han är en människa. Medveten. Rörlig. Med. 
I dag lekte han med min monchichi (ja, min. A köpte den till mig i julas) och så satte vi på ett Youtubeklipp med monchichilåten. Felix tittade intresserat på klippet och tittade sedan på monchichin och sedan på klippet igen. Så tydligt att han förstod att det var samma. Så häftigt att se!
Han förstår vissa ord också, katten, blöja  och gröt tror jag i alla fall han kan. Kanske han börjar förstå mamma och pappa också, men har inte testat om han kan.

Han är fortfarande mest glad. Ligger oftast som en säl på magen och gör illtjut och greppar tag i leksakerna och skriker aaaaarrrrrh och trycker in dem i munnen. Dreglar kopiösa mängder och med katterna i en liten lägenhet betyder det att hans händer alltid är blöta och fulla med katthår. Ibland iskalla också av att ständigt vara blöta.
Annars är han väldigt varm av sig. Precis som jag är han ett element på natten. Kokar av värme och sparkar av sig täcket med påföljden att han är jättekall på morgonen. Typiskt.
Han undersöker alla leksaker på ett vis han tidigare inte gjort. Ett tag höll han på och vända på varje grej 740 gånger innan han stoppade dem i munnen. Allt ska förstås in i munnen men han har inte en endaste tand ännu. 

Han är däremot ganska nära att börja krypa. Är lite för svag i coremusklerna (så heter väl de musklerna som stöttar mage och rygg?) för att hålla sig på knäna någon längre stund men han hasar sig fram och gör lite som simtag med benen. Fast bara bakåt än så länge. Han kasar sig bakåt och snurrar sedan 180 grader så att han kommer åt det han vill ha, så han har ju hittat en lösning på de fysiska tillkortakommandena. 
Sittandet går det sådär med. Han sitter bra med stöd och kan till och med släppa en hand och bara stötta sig med den andra. Men ganska snart faller han. Tror att vi kanske behöver öva lite mer med honom, bulla upp med kuddar och låta honom sitta för att han ska lära sig ordentligt. 

A säger att han blir mer och mer lik mig. Både till sättet och till utseendet, men jag vet inte ja. Många säger fortfarande att han är en mini-A och nu när hans ögon mörknat ännu mer ser man tydligt att de där fina bruna ögonen kommer från pappa. 
Han har dock fått min skrattgrop. Högt upp på bara ena kinden, precis som jag. Och som det verkar får han min hårväxt också: Det vill säga att det inte växer framme på huvudet innan han är typ två. Ho-ho-ho-ho-ho-hockeyfrilla. Men det är ju urgulligt så länge de är små. 
Eller ja, han skulle ju vara urgullig i det även som stor. Han är ju liksom gulligast i världen och söt i prick allt. Lille charmören. Lille spelevinken. Lilla älskade barn. Felix, hela sju månader gammal. 

onsdag, augusti 30, 2017

Same same

Det tog på riktigt två timmar innan allt kändes precis exakt som vanligt på jobbet. Jag har glömt små pyttegrejer och stavade ett namn fel men annars har jag fasen varit superbra. Med tanke på att jag inte jobbat på sju månader alltså. 
Och åh vad det var roligt att träffa alla igen och de upprepade mina kollegor så många många gånger också så jag tror det var ömsesidigt. Så kul!
Så gick vi ut och drack öl efter jobbet, precis som förr, och bartendern/ägaren? blev jätteglad över att se mig och frågade om jag fick en pojke eller flicka. Hej stammis! Tydligen. 

I dag har jag varit ledig men var in på planeringsmöte för hösten. Kändes stabilt och bra och som att det finns en bra plan. Sedan har jag matat barn, sovit med barn i soffan, lekt med barn och nattat barn. Har saknat honom faktiskt, men mest när jag åker och när jag kommer hem och han sover. Då vill jag väcka honom och gosa in mig i hans doft. Men när jag är på jobbet hinner jag inte tänka så mycket på honom. 
Det är väl så det är, tänker jag. Folk som har barn jobbar ju liksom. 

måndag, augusti 28, 2017

Samma pirr i magen

Prick klockan sju vaknade barnet. Som en väckarklocka. Jag skulle få sovmorgon så jag orkar jobba till sena kvällen i kväll, men i stället vände sig barnet mot mig och pratade med gulliga rösten och pillade mig i ansiktet. Petade fingrar i ögat och drog i luggen. Heeeej.
A gick upp men sovmorgonen var bortblåst. Jag har nu legat i sängen i två timmar och snurrat runt i hopp om att somna om. Omöjligt. Har fjärilar i magen och är pirrig och nervös och det känns precis som första dagen i högstadiet. Enda skillnaden är att jag inte planerar ta på mig batiktröja och vita jeans, (hade visserligen varit helt inne nu) men annars prick samma.

lördag, augusti 26, 2017

Sista helgen

Klockan är mycket när vi ska upp tidigt dagen efter. Ligger på soffan i köket i tystnaden. Hör bara kylens eviga brummande. Drack ett litet glas portvin förut och en balja te nyss. Varm inombords och utanför. 
Sista helgen på sommaren. Sista dagarna innan verkligheten kallar. Den där med att bolla jobb barn förhållande vänner fritid. Rädd att jag ändrats för mycket. Rädd att jag ändras för mycket. 
Rädd helt enkelt. Över det som kommer.

Så plötsligt hörs ett hjärtligt skratt från barnvagnen. Det sovande barnet skrattar i sömnen. Allt blir nog bra. Allt blir bra. 

söndag, augusti 20, 2017

En vecka kvar

Om en vecka är min föräldraledighet slut för den här gången. Sju månader och en vecka senare ska jag återvända till jobbet. 
Chefen frågade häromdagen om jag behövde gå bredvid en dag, men jag sa nej. Jag tror inte att det blir några större problem faktiskt. Detaljer kan jag ha glömt, till exempel fingertoppskänslan för hur stor en rubrik ska vara för att få rum på en rad, men sånt kommer tillbaka snabbt tänker jag. Och sedan kanske jag får skriva om rubrikerna någon gång extra för att få till den bra. 
Men rent tekniskt ska jag nog kunna hoppa rakt in. Så mycket hinner ju inte ändras på ett halvår tänker jag. 

Det här är ett klassiskt inlägg som jag riskerar få äta upp. Men som tur är gör jag en mjukstart. Jag börjar med två dagars arbete och sedan skiftledighet i fem dagar. Rätt okej. 

fredag, augusti 18, 2017

This is the end my friend

Nu var det två dygn sedan jag ammade barnet. Det sista amningstillfället, det mellan klockan tre och fem på natten, har ersatts med att bara stoppa i nappen eller ta upp och vagga barnet lite. I morse, vid strax efter fem, lade jag ner barnet i vår säng och lade mig tätt intill och höll en arm om honom och min hand i hans hand. Så somnade han, trygg och lugn utan bröstet. 

Det är ungefär lika blandade känslor att sluta amma som att börja jobba. På ett plan jätteskönt, på ett plan sorgligt. 
Det var visserligen säkert tre veckor sedan jag ammade barnet mer frekvent och för att ge honom näring, men det har varit mysigt ändå att ha kvar det. Bandet till barnet som vi haft sedan BB. Eller sedan förlossningsrummet då han var ett litet knyte, en liten sparv, som pickade efter bröstet. Närheten, myset. 

Samtidigt minns jag hur jobbigt det har varit i perioder. Släppa allt för att barnet måste få mat från mig. Ingen annan kunde göra det. Låst vid min roll. Låst med ett bröst i barnets mun. 
Fast nu när jag tänker på det har jag svårt att relatera faktiskt. Jag känner bara värme vid tanken. Knasig hjärnan är!
Men hur som helst är det över nu. Barnet äter gröt och mat och välling och dricker vatten. Han behöver inte mjölken längre. Och tryggheten, den kan vi tydligen ge honom ändå. Min lilla skrutt.