söndag, augusti 20, 2017

En vecka kvar

Om en vecka är min föräldraledighet slut för den här gången. Sju månader och en vecka senare ska jag återvända till jobbet. 
Chefen frågade häromdagen om jag behövde gå bredvid en dag, men jag sa nej. Jag tror inte att det blir några större problem faktiskt. Detaljer kan jag ha glömt, till exempel fingertoppskänslan för hur stor en rubrik ska vara för att få rum på en rad, men sånt kommer tillbaka snabbt tänker jag. Och sedan kanske jag får skriva om rubrikerna någon gång extra för att få till den bra. 
Men rent tekniskt ska jag nog kunna hoppa rakt in. Så mycket hinner ju inte ändras på ett halvår tänker jag. 

Det här är ett klassiskt inlägg som jag riskerar få äta upp. Men som tur är gör jag en mjukstart. Jag börjar med två dagars arbete och sedan skiftledighet i fem dagar. Rätt okej. 

fredag, augusti 18, 2017

This is the end my friend

Nu var det två dygn sedan jag ammade barnet. Det sista amningstillfället, det mellan klockan tre och fem på natten, har ersatts med att bara stoppa i nappen eller ta upp och vagga barnet lite. I morse, vid strax efter fem, lade jag ner barnet i vår säng och lade mig tätt intill och höll en arm om honom och min hand i hans hand. Så somnade han, trygg och lugn utan bröstet. 

Det är ungefär lika blandade känslor att sluta amma som att börja jobba. På ett plan jätteskönt, på ett plan sorgligt. 
Det var visserligen säkert tre veckor sedan jag ammade barnet mer frekvent och för att ge honom näring, men det har varit mysigt ändå att ha kvar det. Bandet till barnet som vi haft sedan BB. Eller sedan förlossningsrummet då han var ett litet knyte, en liten sparv, som pickade efter bröstet. Närheten, myset. 

Samtidigt minns jag hur jobbigt det har varit i perioder. Släppa allt för att barnet måste få mat från mig. Ingen annan kunde göra det. Låst vid min roll. Låst med ett bröst i barnets mun. 
Fast nu när jag tänker på det har jag svårt att relatera faktiskt. Jag känner bara värme vid tanken. Knasig hjärnan är!
Men hur som helst är det över nu. Barnet äter gröt och mat och välling och dricker vatten. Han behöver inte mjölken längre. Och tryggheten, den kan vi tydligen ge honom ändå. Min lilla skrutt. 

tisdag, augusti 15, 2017

När det blir för nära

En ung man sköts ihjäl i mitt garage. Inte långt från återvinningsrummet, där vi är flera gånger i veckan, precis på väg till tvättstugan. 
Enligt uppgifter var det med en AK-47:a. En automatkarbin. 
En man till blev träffad. Sprang från garaget i panik och föll ihop utanför vår port. Skjuten i benet enligt uppgifter. 
En elvaåring ska ha blivit vittne till det hela. Satt i bilen i garaget. Där en man sköts ihjäl. 

Klockan var tre och det är en tisdag i augusti. En helt vanlig dag med barn på dagis bredvid, semesterflanörer i den stora lekparken. Folk som går hem från busshållsplatsen med matkassar i händerna. En man sköts ihjäl i vårt garage. 
Jag och A och Felix gick där, förbi garageinfarten 30 minuter tidigare. Strosade. Kollade på barnen i plaskdammen precis bredvid och jag tänkte att Felix skulle kunna plaska där nästa sommar. Att han skulle älska det. Gladdes åt att det var så fint där nu. Nu när staden fixat upp allt här. Hur mysigt det trots allt är. 

Vi gick i idylliska villakvarter bara några kvarter bort och skojpekade på hus och sa "där kan vi bo, det är ganska litet men vi är inte så många så vi får rum". Köpte en glass, badade fötterna i en annan plaskdamm, njöt av sol och sommar. 
Så vibrerade det i telefonen. Flashar från jobbet. Man skjuten på torg. Två skjutna. Polisen jagar maskerad man i vit bil som flydde platsen. Torget, männen, polisjakt, allt hemma hos oss. Där vi nyss var. Utanför det som jag kallar mitt hem. Min trygga punkt i tillvaron. I mitt garage sköts en man ihjäl. Med en AK-47:a. 

När vi kom hem stod en helikopter mitt på vägen. Poliser överallt. Avspärrat överallt. Vårt hem omringat av polisens blåvita plastband. Oåtkomligt. Beskedet klart: "vi vet inte hur lång tid det tar, tekniker är på platsen".
Till slut fick vi komma in. Såg in i garaget där gula plastskyltar med nummer på var uppradade över hela golvet, precis som på tv. Tekniker i vita skyddskläder med zippåsar i händerna och kamera på magen. 
Då förstod vi det. En man hade skjutits ihjäl i vårt garage. I vårt hus. Här där vi bor. I vårt hem. Vid återvinningsrummet, på väg till tvättstugan. Med en AK-47:a. 

Tryggheten är rubbad. Raserad. Förstörd.  Jag vet inte hur jag ska känna mig lugn i fortsättningen. Jag vet inte. 

måndag, augusti 14, 2017

Att dela prick exakt lika

I hela mitt liv har jag alltid tänkt att jag och min framtida partner ska dela lika på föräldraledigheten. Jämställt. Sånt har hela mitt liv varit viktigt för mig. Innan jag ens visste vad jämställdhet var. Rättvisa. Samma möjligheter för alla. Som jag slogs för det i gymnasiet till exempel.
När jag blev äldre förstod jag att det kanske inte skulle gå att dela precis lika på föräldraledigheten. Att jag skulle få kompromissa. Att saker runt omkring skulle kunna göra att den ena stannade hemma längre av olika orsaker. Att det passar bättre ekonomiskt att den ena partern är hemma, till exempel.

Men vet ni. Nu föll det sig så att det passar bäst i vårt liv, ekonomiskt och allt, att vi delar prick exakt lika på föräldraledigheten. Denna sommaren har vi båda varit hemma och tanken är nog att vi ska vara det nästa sommar också, men inte lika länge. Sedan får vi typ fem månader var ensamma med Felix innan han börjar förskolan nästa höst. Enligt våra planer alltså.
Och det känns så himla himla bra att vi delar lika. Att alla drömmar och tankar nu verkligen blev verklighet. Känns viktigt. Som en bra grund för Felix också. Att verkligen cementera att vi båda är engagerade och närvarande föräldrar med samma ansvar.

Ur ett helt egoistiskt synsätt skulle jag gärna varit hemma lite lite till. Få vara hemma nu när han så mycket mer är en liten person än tidigare. När han börjar uttrycka sig och krypa och gå. Tänk att jag kanske missar det! Å andra sidan fick jag ju den lite lugnare perioden där han sov i tretimmarssjok och jag kunde kolla på serier och dricka kaffe hela dagarna. Hehe. Så lugnt lär A inte få det.

fredag, augusti 11, 2017

Planera mat, vilken skillnad

När vi nu äntligen kommit in i någon form av vardag igen efter mer eller mindre två månaders torparhäng gjorde vi en matlista med rätter vi var sugna på att laga. 16 stycken blev det och sedan skrev jag en handlingslista utifrån den när vi storhandlade. Herregud vilken bra grej det var/är!

1) Vi slipper stå i kylen och klia oss i huvudet och säga "vad ska vi äta i dag då?" Nu räcker det att kolla listan och bara peka "det där!"
2) Storhandlingen blev ovanligt billig. Kanske för att vi höll oss till den relativt slaviskt förstås. 
3) Småhandlandet har upphört. Vi har alla ingredienser till maten vi ska laga och behöver därmed inte springa (vem lurar jag, lunka i sakta mak) till affären för att handla citron/grädde/korv/whatever. Det ger också effekten att vi inte köper nåt extra och onödigt. Typ godis och chips eftersom vi egentligen är hungriga när vi kommer på att vi saknar nåt. 
4) Vi slänger mycket färre grejer som blivit gamla. Typ créme fraishe som köpts för "att det är bra att ha hemma när vi ska laga mat så vi slipper springa och handla". Eller ja, hittills har vi inte slängt nåt i alla fall. 
5) Vi äter mer varierat. Till exempel lagade jag fisk häromdagen. Det lagar jag sällan när jag står i kylen och kliar mig i huvudet. 
6) Vi äter mer regelbundet. Nu med lillknoddas är det en himla massa tänkande kring mat eftersom han ska ha frukost, lunch, middag och kvällsmat så vi har i farten fått in samma rutiner som honom. Lunchen har typ alla dagar bestått av rester från gårdagens middag. Kanon!
7) När vi ändå lagar ordentlig mat till oss lagar vi mat till Felix också. Med lite mindre kryddor och sånt då förstås. Och han äter med god aptit! Hittills har han ätit pasta med svampsås, potatis korv och pepparrotssås, fisk créme fraishe och potatis och butternutpumpa med pasta tillsammans med oss. Vissa saker, som när vi åt tortillas, är svåra att göra barnvänliga dock men mycket är bara att kasta i en kastrull, koka och puréa. Tillsätta lite extra olja och vips är det klar. 

Om vi bara orkar är detta helt klart nåt vi ska fortsätta med. 







onsdag, augusti 09, 2017

måndag, augusti 07, 2017

Härkommeralltpåengång

Jag googlar hur får man nackspärr och försöker köra trefilig väg med det. Aj aj varje gång döda vinkeln ska kollas. Håller på och slutar amma tydligen och tycker att det på något vis känns sorgligt. Jag som inte ens har njutit så himla mycket av att amma. Katten spyr blod en dag och oron över hennes mående är enormt. Min lilla diabeteskatt. 
Vi funderar på om årets torpsäsong är över eller om vi ska åka tillbaka en vända till. Åker till Ikea och handlar en leksakslåda till barnet som numera belamrar hela vårt kök och vardagsrum med prylar. A spiller ut ett helt glas rödvin över hela vardagsrumsmattan. 

Jag måste föra över pengar från sparkontot hela tiden för att vi ska kunna klara oss. Dyr sommar på Åland tydligen och så är både frysen och skafferiet helt tomt eftersom att vi inte orkat handla de gånger vi varit hemma. Så storhandlar vi också. Med matlista den här gången och ojoj vad mycket billigare det blev när det fanns en plan och fullklottrad lista. 
Ångesten över att börja jobba igen börjar komma. Minns jag ens hur man gör? Hur ska jag klara av att vara från Felix i tio och en halv timme PLUS restiden? Vet inte riktigt hur jag ska jobba ännu, men börjar i alla fall den 28 augusti. Kvällspasset troligtvis. 

En dag åkte vi in och kollade på Prideparaden. Tre gånger började jag gråta på grund av fint och starka budskap. Stolta föräldrar som gick där med raka ryggar och jag tänkte på hur viktigt det är. Att älska sina barn. 
Försöker läsa ut åtminstone en av de fyra sommarböckerna jag köpt men störs för mycket av barn som kräver uppmärksamhet och när barn äntligen sover unnar jag och A oss tv. På torpet vet jag inte vad vi unnade oss, men dåligt med läsande blev det i alla fall. 
Dricker vin på en uteservering i regnet och blir förkyld. Fast det var jag nog redan innan egentligen. Kall blev jag i alla fall. Åker kisshissar med barnvagn och svär svär svär över förbannade män som går in i hissar och kissar. Eller kvinnor. Men tror att det är övervägande män. 

Körde rally genom Willys med barnvagnen tills Felix skrattade så mycket att han fick hicka. Alla som såg oss skrattade åt oss. Han är ju sån. Glädjespridare. Och så har han blivit stor. Har blivit för stor för gymmet nästan. Bara sliter i allt och drar nästan sönder saker. 
Mitt hår har fått nåt knäpp nu när vi har dusch igen. Blir skitigt på en gång och så kliar hårbotten. På torpet, där vi gick med otvättat hår mest hela tiden, mådde håret finfint. Nu när vi har dusch och använder den frekvent så mår håret knasigt. Knasigt! Kanske duschar för varmt kom jag på. Soluppvärmda duschen var kanske perfekt för min stackars botten? Nån som har tips?

Allt detta och lite till (typ kommentera Anders Borg, men det blir för långt och argt just nu) har jag tänkt skriva den senaste tiden. Så nu är jag avskriven. Som det borde heta. 

onsdag, augusti 02, 2017

Felix ett helt halvår

Det är ofattbart att han redan funnits i ett halvt år. Att han har blivit så stor. 
Jag älskar att följa utvecklingen. Hur han kan mer och mer och rätt vad det är vänder på sig eller hänger med i konversationen. 
Varje månad är han mer och mer med. Både fysiskt och socialt. Det märks att han förstår nu på ett helt annat vis än tidigare. Säger hej, som han har gjort länge, men nu verkar det som att han förstår innebörden. Så mycket att vi i alla fall kan säga att det är hans första ord. Första ordet han säger med mening. Sedan har han sagt nåt som liknat både mamma och pappa också, men tror tyvärr inte att han fattar att det är vi. 

Fysiskt är han lite lat tycker vi. Gnäller hellre över att inte nå eller över att ligga på mage än att göra något åt saken. Han kan i alla fall vända sig runt åt bägge håll nu. Äntligen!
Han är rätt stabil när man håller honom sittandes också och faller i alla fall inte ihop som en fällkniv när man sätter honom ner. Yey! Han sitter med kuddar i barnstolen vid bordet och så i alla fall.
Tror han lär sig sitta först samtidigt som han lär sig krypa och det är nog minst en månad kvar tills dess. 
Men han är i alla fall mycket rörligare och säkrare i alla sina rörelser nu. Ligger på rygg och svänger enkelt till sidan och sträcker sig för att nå det han vill ha. Medvetna rörelser på ett helt annat vis än förut. Stoppar nappen in i munnen själv när han tappat den till exempel. 

Han är otroligt go och glad ännu, även om han har gått igenom den värsta fasen för honom hittills, med en hel del gråt och skrik som vi inte alls varit vana vid. Men enligt appen jag har ska han ha upptäckt rum och förstår därmed att människor kan lämna honom och det kan inte vara lätt att upptäcka. Särkilt inte när han inte förstår att vi bara gått till rummet bredvid och inte till Australien. 
Nu i dagarna har han blivit lite lite mer restriktiv med leendena också och ler inte åt precis alla hela tiden. Åt de flesta dock ... Och skrattar ofta så att han får hicka vilket är sjukt jobbigt eftersom han inte är så förtjust i att dricka vatten och blir arg när han hickar för länge.

Mat älskar han däremot fortfarande och vi ökar pö om pö på portionerna. Nu ammar jag ungefär tre fyra gånger på ett dygn. Ibland mer förstås. Särskilt om vi är på resande fot, då blir det mer. Och sedan tar det några dagar för brösten att ställa tillbaka sig så då måste jag amma honom för att inte sprängas. Hittills har jag inte haft nån riktigt hemsk mjölkstockning. Peppar peppar och så vidare.
Han älskar mest gröt och katrinplommonpuré. Ogillar mest jordnötssmör fortfarande, typiskt när det är med i studien. 

Herregud, jag har skrivit det här inlägget i flera flera dagar nu men har noll inspiration. Vill ju ändå skriva ner hur han är nu och vad han kan så jag minns och nu får det liksom vara tillräckligt. 
Så, nu kan jag i stället ägna mig åt att umgås med den där härliga underbara skapelsen. Låta honom nypa mig i halsen och riva med sina små små naglar på ställen där huden är som tunnast. Och få dregelbomber på mig från den leende munnen. Eller låta hans fötter trampa mig på magen medan rumpan guppar upp och ner till musik som bara han hör. 
Han är så go. Så härlig och rolig och jag fattar inte alls de som säger att "jag minns att det var en jobbig tid när barnen var i den åldern". Han är allt annat än jobbig. Han är underbar. Min skrutt. Min baby. Min spelevink. Det bästa vi har gjort. 

söndag, juli 16, 2017

Lunka på, lunka på

Det är så härligt det här när man blir dagvill. Plötsligt såg jag någon som skrev att det var söndag och jag blev helt förvånad. Söndag? Känns som tisdag. Eller fredag. Eller vilken dag som helst egentligen.
Vi gör absolut ingenting fortsättningsvis. Umgås med vänner och dricker drink och vin och äter massa god mat. En annan dag äter vi ute med A:s familj. I dag kokade vi pasta till middag alldeles för sent. Dricker alkohol de dagar vi känner för det, oavsett helg eller inte.
I dag tänkte vi åka och bada men det blåste så jäkligt att vi bara plaskade fötterna i vattenbrynet. Annars består dagarna av att ge barnet massa mat hela tiden. Han äter gröt och puréer så det står härliga till. Och sen diskar vi rätt mycket också. Det är ett evigt diskande faktiskt, eller så känns det bara så eftersom vi inte har rinnande varmvatten till diskhon utan måste koka vattenkokaren full två tre gånger. 

Jag har snart läst ut en bok också. Efter att ha tragglat med samma länge länge tog jag en paus från den och vips så kom jag i ett läsflow när jag bytte bok. Så kan det vara, även om boken man fastnat i är bra. 
Vissa dagar går vi knappt ut heller. Orkar inte carpa dagar när det finns så många och det är så mysigt att ligga på soffan med ett sovande barn på sig. Det är väl att carpa på sitt sätt kanske?
Annars lunkar det på, ni vet. Nu fick jag den visan på hjärnan också. Lunka på. Den kunde jag spela på piano när jag var typ sex. Musikaliskt geni, som ni märker. Hehe.
Nu ska jag läsa bok. Hejsvejs.

onsdag, juli 05, 2017

Det som jag vill skriva

Det är så många händelser som jag vill sätta på pränt. Plocka fram och läsa när dagarna är grå och inte består av det här fina härliga underbara som får hjärtat att slå boom bom. När jag inte hör sonens röst när han pratar gulligt med mig, så där nästan viskande och lite generat. Som att han säger att han tycker om mig men inte riktigt vågar kolla mig i ögonen. Eller när jag inte ligger vaken bredvid två som sover och andas i en rytmisk otakt med varandra. Hur något i otakt ändå kan bli rytmiskt?
Eller när jag inte hör barnet kikna av skratt när jag borrar in mitt ansikte i hans mage. När skrattet är så intensivt att han får hicka. 
De dagar jag inte ser A gå mannekäng i nya kläderna och hans leende och skratt och nöjdhet och han. Han han han. 

Jag vill skriva om allt det. På ett vis som visar hur jag mår. Hur lycklig jag känner mig. Hur bra livet känns. Hur gott torpet och ledighet gör med oss. Som visar hur lycklig jag blir av min familj. 
Min familj. Jag har en sådan nu. En egen. Skapad. 
Herregud vad jag vill skriva om den. Om bara inspirationen fanns. 

fredag, juni 30, 2017

En hel hand full med månader

En hel hand full. Fem månader gammal. Den sista tiden har bara swishat iväg och jag tror att han är tre månader fortfarande. Fem. Herregud.
Jag brukar titta på honom när han sover. Den där lilla lilla kroppen i den stora sängen. Det är något med det som får mitt hjärta att klappa extra hårt och knipa så där som det gör när kärleken liksom blir för stor.

Felix, mitt hjärta.
Han är så mycket mer med och mer aktiv nu än tidigare. Härmapar och interagerar och skrattar så han kiknar. Protesterar när saker går för långsamt eller när vi inte fattar att han vill komma upp/gå ner från stolen/lägga sig och sova. Humör och humor och det märks. Skriker illskrik när han inte får som han vill eftersom han märkt att vi reagerar på det. Spelar redan ut oss. Men det är nästan omöjligt att bli arg ändå för så fort han slutat illskrika kommer leendet från öra till öra. Kort stubin men inte alls långsint.

Han har en grej med att lägga gosekaninen eller snutten över ansiktet och så ligger han och låter som att han inte får luft innan han drar bort den. Lite läskiga tendenser om du frågar mig.
Han älskar mat. Utom förstås jordnötssmör och ägg som han ska äta varje dag i och med studien han är med i. Gröt är det bästa som finns och om det inte serveras tillräckligt snabbt sitter han och låter som Butthead. Just nu går det att stoppa i honom hur mycket som helst nästan, känns som att det inte finns något stopp. En dag testade vi det, att trycka i honom massa mat eftersom han inte visade tecken på att vara nöjd. Resulterade i lite ont i magen på kvällskvisten, så nu har vi återgått till att vi bestämmer.
Han testar rösten extremt mycket och ibland låter det som att han håller på och övar på att säga ett ord. Hej och heje låter det som han säger hela tiden och det är kanske inte så konstigt när vi hela tiden säger hej till honom.

Den fysiska utvecklingen går också framåt. Förstås.
Han kan greppa saker bra och flytta mellan händerna och i går vände han sig flera gånger medvetet från mage till rygg. Tidigare har han bara gjort det någon enstaka gång med vilje. Att vända sig från rygg till mage är inte heller långt borta, han lägger sig på sidan i alla fall men har inte knäckt koden hur man vänder sig helt.
Han sitter inte själv, annat än i barnstolen vid matbordet. Skönt att ha honom där när vi ger smakportioner i stället för att vi ska stå som märlor och få i honom jordnötssmör i babysittern. Han älskar fortfarande att stå i våra knän och varje gång man ställer honom upp skiner han upp som en sol och tittar runt som om världen plötsligt blev sååå annorlunda.

Fortfarande är han väldigt lugn och trygg och tillfreds. Oftast glad och nöjd och gillar att sitta med och titta eller ligga på golvet och jollra. Skriker och gråter visserligen mer än tidigare, men det är mer ett sätt för honom att kommunicera till oss än att han är verkligt ledsen.
Jag är så himla glad över att det var just han, just Felix som kom till oss. För han är den underbaraste bebisen i världen. (Ja jag är hemskt partisk.)

tisdag, juni 27, 2017

Raindrops keeps falling on my head

Åland Åland Åland. Vad är det för nåt du bjuder oss på? Regn och åter regn. Torpet, med sina begränsade värmekällor och begränsade former av underhållning är kallt och tråkigt. I alla fall ibland. När vi inte eldar i spisen eller roar oss med spel och filmer på datorn. 
Vi går runt i myskläder, somnar på soffan mitt på dagen och har som dagsprojekt att typ diska. Det är ett långsamt liv. 
Men det är skönt samtidigt. Inga krav finns. Inga måsten. Bara vara. 
Men det hade varit härligare att bara vara om solen sken. Det är mest det. 

torsdag, juni 22, 2017

Ett torp och ett barn

Här händer inte mycket. Vi lämnade torpet för ett och ett halvt dygn i Stockholm för BVC-besök med vaccinering och som bonus långdusch i varmvatten och tv. Så enkla grejer som blir en lyx efter några dagar på torpet. 
Felix fick godkänt, växer som han ska och sköterskan tycker att vi ska fortsätta ge honom mat när han gillar det så mycket och säger att om barnet äter bra på dagen sover det oftast bra på natten. Så i går gav vi förutom de små grötportionerna till frukost och kvällsmat även potatis till middag. Han åt med rätt god aptit och sov sen som en sten från nio-tio till klockan sex. Funkade alltså. 

Nu är vi tillbaka på torpet igen och sitter i soffan och streamar fotboll på datorn och eldar i spisen. Felix sover gött i sin säng på övervåningen och jag funderar på att tvätta håret i balja. Eller så skiter jag i det. Vem bryr sig på torpet liksom? 
Ett barn och ett torp. Två kärlekar i mitt liv. 

onsdag, juni 14, 2017

Torpet, åh torpet!

Kärleken är lika stor som alltid. Älskar torpet. Det ger mig ro och lugn och en känsla av långsamhet som jag känner att jag behöver ibland. Opretentiöst. Kravlöst. Älskar som sagt. 
Och snart kommer mamma och pappa hit med en mulltoa och glatt sällskap. Jag har laddat grillen och kylt cavan och är så himla himla urväntad. Lyssnar efter minsta lilla ljud som kan tyda på en bil som kör in på gården. Herregud, har nog aldrig längtat så mycket efter mina föräldrar. Jag ser så fram emot att de ska få hänga med Felix och se hur stor han har blivit och allt sånt. Och att Felix ska träffa mormor och morfar förstås. Funkar bägge vägar. 
Första natten för lillen. Sov som en baby.

söndag, juni 11, 2017

Semestern börjar nu!

Nu låtsas vi att det är sommar och drar två veckor till torpet på Åland. 
Peppen inför det är som den brukar: skyhög alltså. 

Logistiken dock. Herregud vad grejer det är att tänka på med två katter och en baby. Plus två vuxna och packning som inte är av denna värld. Fattar inte hur vi ska få rum i lilla bilen. Som tur är är jag en mästare på att stuva saker. Önska mig lycka till!
Och en orelaterad bild på människan i mitt liv. 

tisdag, juni 06, 2017

Ett år ett liv (eller ett barn i alla fall)

För prick ett år sedan fick vi veta att jag hade en baby i min mage. Det var någon gång i vecka sex sju kanske. 
I dag fick jag min mens. (Trots helamning?!)
Livets cykel på något vis. 

Nytt hår men samma gamla jag

Häromdagen ansträngde jag mig på morgonen och sminkade mig lite extra. Med underlagskräm som tillägg till min numera standardsminkning i form av mascara och rouge. Jäklar vad pigg jag plötsligt såg ut. A reagerade när jag kom ut ur badrummet och sa att jag sminkat mig snyggt och att ögonen plötsligt satt så högt upp. Så hängiga och trötta är mina svarta påsar under ögonen alltså. 
Jag börjar känna av den här eviga sömnbristen nu ...
I går försökte jag få mig att känna mig piggare och fräschare genom att gå till frisören. Jag behövde göra något åt mitt otroligt trista hängande halvdöda hår och satte mig i stolen och sa typ "gör vad du vill, jag vill ha förändring" och kom därifrån med extremt mycket mer välmående hår, en kort page och ett stort hål i plånboken. Frisören gjorde en intensivinpackning som håller i fyra veckor och en extremt skyddande PH booster-behandling, som är ungefär som olaplexbehandling om ni vet vad det är, och mitt hår jublade. 
Det ser så himla friskt och välmående ut plötsligt!

Synd bara att det inte går att göra samma behandling med en själv. Jag skulle så behöva en rejäl boost av välmående. Eller sömn då. Sömn skulle också funka.  Tio timmar i ett sträck helst. 

onsdag, maj 31, 2017

Mitt hjärtas fröjd i fyra månader

I dag är det på dagen fyra månader sedan han kom till oss, älskade lilla Felix. Och oj vad mycket som har hänt sedan dess. Han är en egen liten människa nu. Med humör och vilja och humor.
Oftast är han glad som en solstråle och ler mot alla och skrattar högt med ljud, ibland så att han kiknar. Stoltheten i en förälder då är omätbar nästan. Tänk att vi kan vara så roliga att vårt barn kiknar av skratt!

Det märks också att han utvecklas i en rasande takt. Han griper leksaker och skakar dem och stoppar dem till munnen. Der lyckas inte alltid, vissa leksaker är för svåra att greppa och då blir han sur. Kan riktigt se hur han försöker och försöker och sedan blir jättearg när det inte går som han vill. Dåliga tålamodet har han tyvärr fått från mig.
Kroppen överlag är mer med och styrs medvetet. Han kan bra ligga på magen och hålla upp huvudet länge länge, men det är ingen favoritställning direkt. Om det inte finns tillräckligt mycket roligt att titta på börjar han skrika och vill bli vänd på rygg. Vändningen har han gjort själv några gånger, men det har oftast varit för att han tappat balansen i händerna.

Han har mer och mer fått smaka på mat. Gröt är favoriten och det har han de senaste veckorna fått lite av varje morgon, tillsammans med de matvaror vi ska introducera till honom genom allergistudien. Nu äter han ungefär en fjärdedels portion och skulle lätt kunna äta mer om vi inte stoppade honom. Måste ju hålla koll på att magen klarar av det. Vi toppar med lite katrinplommonpuré för säkerhets skull men vill gå långsamt fram.
Sömnen är också mycket bättre. Han hade fått en slags rutin där han somnade vid nio på kvällen och sedan sov till fem-sex på morgonen, men nu är han inne i en fas och vill. inte. somna. Så nattningarna kan ta timmar och han somnar jätteövertrött först vid halv elva. I går började vi nattningen vid sju i stället, så då sommnade han vid nio till slut. Fattar inte varför han inte vill sova på kvällen när han somnar själv i vaggan på förmiddagarna utan några som helst problem. Hoppas att det går över. Snabbt.

Nu med sovproblemen är det också första gången som Felix gråter ordentligt. Han har tidigare knappt gråtit alls, om han inte gjort illa sig eller så. (Typ när jag i misstag klippte honom lite i fingret ...) Men nu gråter han och skriker och är nästan otröstlig vissa kvällar. Resten av dagarna är han dock en glad skit fortsättningsvis. Gnäller lite när han är hungrig, that's it.
I helgen hade vi med honom på stan hela dagen och han bara hängde med. Sov lite, satt i famnen och tittade och var liksom med. Klagade inte en enda gång, trots att det var supervarmt. Och trots att han hade bajsat ner hela sig själv utan att vi hade märkt det. Vår vän som var med oss var helt hänförd över hur snäll han var.

Språket utvecklas också. Nu testar han olika ljudlägen och skriker högt med jämna mellanrum. Fortfarande är det mest vokaler, men börjar mer och mer få nya ljud i stil med ggggjjjjuuuu och rrrrriiijjj och liknande. När han vill visa sin uppskattning mot mig och A, till exempel om vi myser med honom, så viskar han fram ljuden och liksom gurglar dem. Får vilket hjärta som helst att smälta. Som om han behövde göra så får att få mitt hjärta att smälta? Han har smält det för länge länge sedan. Han har smält det och tagit det och har blivit mitt hjärtas fröjd sedan länge. Mammas hjärtegull, som jag brukar sjunga för honom. Jag älskar honom så himla mycket.

tisdag, maj 30, 2017

Usch

Vaknar klockan fem med onda bröst. Nu ligger jag här i sängen och kan inte sova, trots att jag har gett barnet mat och han somnat om och sussar sött. Har en massa massa ångest som inte vill släppa. Hatar när det här händer. Hatar hur min hjärna fungerar och hur jag är. 
Ibland önskar jag att jag var på annat vis och att mina känslor inte var så här överdrivna. Att jag inte skapade massa ångest. Att jag liksom var mer hel. 
Jag borde gå och prata med någon. Jag borde verkligen det. För att få hjälp att komma ur den här negativa spiralen som jag försätter mig själv i. För att lämna hjärnspökena för evigt. För att komma bort från känslan att det är något fel på mig, att jag inte duger, att jag är konstig och mindre värd. Inte passar in. 
Jag är så less på det. Så less att känna så här. 
 

lördag, maj 27, 2017

Det är så där halvmörkt som det kan bli när dörren till sovrummet står på vid gavel. Jag smyger, trots att jag vet att det inte behövs. Vi har suttit tre meter bort och pratat, skrattat, lyssnat på musik, tittat på film. Micrat popcorn. 
Ögonen letar snabbt efter en bröstkorg som rör sig och registrerar det omedvetet i hjärnbarken. Fortfarande gör hjärnan det, dubbelkollar att han lever. Slutar den någonsin att oroa sig?

Så går blicken till det lilla näpna ansiktet. Så litet i den stora stora spjälsängen. En minimänniska. Med allt fast mycket mycket mindre än oss andra. Helt fridfullt, anletsdragen utslätade. Trygghet och ro. Drömmer plötsligt och knorrar lite. Vänder på huvudet och börjar småsnarka. Små små andetag med tjutande inandning. Mmmmmeehj. Mmmmmehj. Mmmmmehj. 

Hjärtat i min kropp kanske inte slår snabbare, men det känns plötsligt. Det bultar av liv. Av kärlek. Av alla känslor som fyller hela kroppen. Från sinnena till hjärnan och därifrån skjuts dopamin och oxytocin ut till varenda cell. Varenda cell känner samma sak. Han är mitt allt. Han är min. Han är en del av mig. Jag är inte längre bara jag. Vi är ett. Sammanbundna av den enorma kärlek som rasar och rusar i min kropp. Herregud vad jag älskar honom. Jag älskar honom älskar honom älskar honom älskar honom mer än vad jag någonsin trodde var möjligt.